Magic Love

Kapitel 6

~Daiva~

Han hade i princip inte sagt något under hela bilresan och satt i förarsätet med blicken fast fokuserad på vägen framför.

"Kan jag sätta på radion?" Får jag stelt ur mig för att till svar få en lätt nickning från honom.
Försiktigt lutade jag mig fram för att hitta knappen till radion i den stela tystnaden.

Någon gammal rockballad började spela i högtalarna och jag satte mig till rätta i sätet. Stora höga granar i täta skogar svepte förbi utanför. Med en snabb titt på klockan på mobil gav jag ifrån mig en lätt suck. Vi hade suttit i bilen i snart 20 minuter och majoriteten av tiden hade vi varit omringad av skog.

"Hur långt bort sa du att du bodde igen?" Frågar jag och vänder blicken mot Bryce som nästan inte rört en fena under de senaste 20 minuterna.
"27 minuter från skolan." 27 minuter...

"Såå," Börjar jag försiktigt i ett försök att få till en konversation och inte dö av den stela tystnaden som bokstavlig talat verkade vela dränka mig.
"Har du varit utomlands nån gång?" Jag biter mig svagt i läppen av besvikelse för mig själv. Var det där det första som kom till mig?

"Jag har varit runt lite i Europa och kom precis tillbaka från några år i Ryssland. Du? Har du varit utomlands?" Frågar han och jag börjar försiktigt fingra på min gröna stickade tröja.

Med ett lätt nervöst skratt skrattar jag till för att fortsätta granska den eviga granskogen som aldrig verkar ta slut.
"Inte riktigt." Svarar jag svagt.

"Så du har aldrig varit utomlands?" Jag skakar på huvudet för att därefter humma till som ett ja.
"Nej, jag har inte ens varit i en annan delstat än Colorado." Jag vänder mig med ett svagt leende mot honom för att se att han redan tittar på mig.

Plötsligt kommer en bil från motsatt riktning på den smala grusvägen. Mot oss. Med Bryces blick fortfarande brännandes på mig växer mina ögon.

"Bil!" Skriker jag och Bryce rycker hastigt till för att snabbt köra ut i sidan och få en hög tut från bilen som precis hunnit missa oss. Med handen på mitt dunkande hjärta som slår i 190 tittar jag storögt på Bryce som igen startar bilen och forsätter köra som inget hänt. Är han sann? Han kunde fått oss dödade i den där bilkraschen.

Jag biter hårt ihop för att försöka lugna ner det åskmoln som håller på att storma upp inom mig. Snabbt låser jag upp mobilen för att gå in på min och Jaylas chatt.

Jag vet att du inte är sjuk! Tack vare dig behöver jag nu göra ett grupparbete med den nya killen UTANFÖR skolan OCH vi höll precis på att hamna i en bilolycka!

Argt trycker jag på SEND för att igen låsa mobilen och lägga den i mitt knä med ett skakigt andetag.

"Du behöver inte bli så sur. Jag hade koll." Säger besserwissern i förarsätet självsäkert.
"Jag såg det. Var det för att du hörde mig skrika 'bil' eller för att du kan se mötande bilar utan att titta på dem?" Säger jag sarkastiskt och lägger armarna i kors.

Hans tar ett djupt andetag.
"Jag hade koll, tro mig. Du är säker." Forsätter han med en försäkrande röst och jag vill fnysa till. Vem tror denna människan att han är? Någon slags superhjälte från Marvelfilmerna?

Tystnaden lägger sig återigen över oss och jag stirrar ut genom fönsterrutan för att hålla koll ifall möjligtvis fler bilar kommer mot oss. Vad är det här ens för väg? Hur är det tänkt att två bilar ska kunna mötas på en väg som är byggd för en bils diameter?

Vi kör in på en skogsväg gjord av en bils spår. Skogen runt omkring verkar bli tätare ju längre in man kollar. Plötsligt stannar han bilen halvvägs på vägen och öppnar förardörren för att gå ut. Vad är seriöst denna människans problem?