Overwatch

Kapitel 62

Genji flackade med blicken. Det var något med Zenyattas självklara lugn som gjorde honom nervös. "Vad... vad är det?" undrade han.

"Jag vill bara se hur du ser ut", sa Zenyatta. "Jag har aldrig sett någon som du förut."

Genji suckade. Det var alltid samma sak. "Nej, det är det nog ingen som har."

"Såklart inte." Zenyatta såg så allvarligt på honom att Genji blev tvungen att vika undan med blicken. Det gick inte Omnicen förbi. "Varför suckar du, Genji?"

Genji svalde och petade med fingrarna i riset. "Det är... det..." försökte han, men orden fastnade i halsen. "Äsch, jag vet inte." Han ryckte på axlarna. "Jag är väl egentligen bara trött på att vara annorlunda." Han tittade upp och mötte Zenyattas blick.

Omnicen sa ingenting på en lång stund. Istället synade han Genjis ansikte noggrant, återigen med fingrarna kring hans haka. Genji blev alltmer obekväm. Han var väl medveten om ärren som löpte kors och tvärs över hans ansikte - ärr som orsakats av fallet till avsatsen där Angela hade hittat honom efter Hanzos mordförsök. Dessutom tyckte han allmänt illa om att bli betraktad i ansiktet eftersom det var ansiktet som gjorde det så tydligt att han var annorlunda.

Slutligen släppte Zenyatta taget om hans haka och lutade sig långsamt tillbaka. "Du har vackra ögon", sa han stilla.

Genji blinkade. Det var inte vad han hade förväntat sig höra.

"Blicken fastnar vid dina ögon", fortsatte Zenyatta. "De lever sitt eget liv. Den grå grunden har tydliga inslag av grönt, som blir allt intensivare ju närmare pupillen man tittar. De lyser upp hela dig."

Genji visste inte vad han skulle svara, men ett mumlande 'tack' lämnade hans läppar.

Zenyatta fortsatte titta på honom. Sedan såg det ut som att han log. "Annorlunda är vackert", sa han.

Efter det lade sig tystnaden över dem igen och Genji försökte förstå vad Zenyatta hade menat. Det var något med hans ord som fick det att röra sig i Genji.

Genji fortsatte äta och Zenyatta tittade ut genom fönstret som vette ut över bergen. Det var först när måltiden var avslutad och de reste sig för att lämna restaurangen, som Zenyatta tog till orda igen. "Hur fick du dina ärr?" frågade han.

Genji tvekade. Han tyckte inte om att tänka på dagen i Hanamuras berg och han hade inte berättat för någon exakt hur det gått till, inte ens för Jesse och Angela. Varför skulle han då berätta för Zenyatta, som han knappt kände? Omnicen behövde väl inte känna till hans bakgrund? "Det är en gammal skada", svarade han undvikande. "Inget märkvärdigt."

"Ärren går bara kors och tvärs över hela ditt ansikte...?" Återigen fick Genji känslan av att Zenyatta höjde på ögonbrynen.

"Det är inget du behöver känna till", mumlade Genji.

Zenyatta stannade till framför honom och blockerade hans väg. "Om du vill få hjälp måste du berätta."

Genji kände hur han krympte inför hans blick. Egentligen visste han att Zenyatta hade rätt. "Jag tycker att det är svårt att prata om det", erkände han.

Med ens mjuknade Zenyattas drag. "Jag vet det", sa han. "Jag vet att du också vet det, jag ville bara höra dig säga det själv. Men du kommer behöva prata om det svåra, Genji. Om du inte berättar kommer det inte bli bättre."

Genji slog ner blicken. "Jag vet."

"Men du behöver inte prata nu. Du ska trots allt stanna här länge."

"Tja, länge och länge..." Genji skruvade på sig. "Jag hade tänkt mig någon månad."

"Människor tänker för mycket", avbröt Zenyatta. "De tänker innan de ens har något att tänka över."

Genji kände sig förbryllad, men samtidigt trodde han att han förstod vad Zenyatta menade. "Jag hade tänkt stanna en månad, men vi får se", sa han.

"Det låter bättre. Medan du bor här ska du leva som oss. Du kommer meditera och du kommer ha en mästare som hjälper dig att hitta vägen till harmoni. För att kunna hjälpa dig är det nödvändigt att du för en konversation med din mästare. Om du inte talar om vad det är du behöver hjälp med kommer din mästare inte kunna hjälpa dig."

"Vem kommer vara min mästare?"

"Jag."

En våg av både lättnad och oro vandrade genom Genji.

"Jag kommer visa dig till ditt rum uppe i palatset nu, och imorgon kommer vi ses igen. Då ska du berätta om dig själv, och jag kommer gå igenom det som vi ska göra under din vistelse här."

Genji nickade samtidigt som det knöt sig i magen. Shambalis kloster kunde mycket väl vara det som räddade honom, men han insåg också hur mycket det skulle krävas av honom. Det första intrycket, som han fått när Mondatta beskrev klostret, kändes avlägset, för han hade förstått att det här skulle bli svårt. Han var bara tvungen att våga hoppas att det också skulle bli bra.