Magic Love

Kapitel 9

Jag tittar förskräckt efter honom liksom han skulle komma tillbaka och ta med mig, men jag visste att det aldrig skulle hända. Ett mörkt morrliknande ljud fick mig att dra bort blicken från dörren nere i fängelsekorridoren.

Med tunga steg gick Luke fram till den brinnande lyktan framför min cell för att huka sig ner bredvid den. "Vad snällt av min Gamma att ge dig ljus. Lite för snällt om jag skulle få säga det själv..." Han lyfter upp lyktan och sätter den på den slitna träpallen Drake tidigare suttit på. I ett oroväckande lugn vänder han sin lysande röda blick mot mig och jag vill sjunka genom golvet.

"Så du vågade dig trots allt hit efter alla dessa år." Jag som inte lämnat honom med min blick för en sekund tittar förvirrat på honom. Alla möjliga hemska scenarion spelas upp i mitt huvud om vad som skulle kunna hända. Skulle han kasta den brinnande lyktan på mig och ta fyr på mig? Skulle han riva upp cellen för att skada mig så pass att jag förblödde till döds?

"Det finns skillnad mellan dumma häxor och riktigt dumma häxor, men du måste vara på någon exceptionell nivå." Jag vet inte vad jag ska svara, eller om jag ska svara? Det kändes som att trots döden.

"Ska du inte åtminstone säga någonting?" Jag fortsätter att stirra på honom lika förstelnat som när han tidigare kommit in. Han ser ut att vela slå sönder något, men verkar hejda sig själv innan han vänder sig med blicken ner mot korridoren. Det bruna håret med små inslag av gråa hårstrån slog mot hans nacke i de hastiga rörelserna medan hans röda blick bara verkade blöda allt mer och mer.

"Jag skulle göra allt för att få knäcka din lilla skalle just nu." Det känns som mitt hjärta ska stanna av den mordiska meningen. "Höra dina hastiga hjärtslag stanna och dö med resten av dig." Fortsätter han mörkt och jag känner hur mina ögon snabbt blir glansiga av tårar.
"Få se dig dö med ditt vidriga blod." Fräser han och lyfter lyktan från pallen för att vända sig mot mig. Lyktans ljus fick hans ögon att likna något som hörde hemma i en skräckfilm. Tills han vänder ner sin blick mot den slitna pallen på tre ben vid sidan om honom.

Jag hinner knappt blinka innan han med kraft sparkar den mot gallret, mot mig. Träsplitter från pallen flyger in mellan gallerna och över mig. Jag flyger till golvet så snabbt jag kan med armarna över huvudet för att inte skadas av träsplittrets som ramlar ner över mig.

Det är ljudet av metall som hårt smälls igen, som får mig att lyfta på huvudet från det kalla betonggolvet. Mörkret hade igen tagit över fängelsehålan och Luke var borta. Allting stod som stilla framför mig och det kändes tomt innanför bröstet. Jag har alltid förstått att magiker var hatade, men detta kändes personligt. Detta var en annan typ av hat. Hade han misstagit mig för någon annan? Jag förstod inte.

Tårarna börjar sakta rinna nerför mina kinder och jag kan inte hjälpa att känna hopplöshet.

"Ge inte upp." Jag lyfter blicken och får se konturen av kvinnan i cellen framför. "Ge upp?" Får jag med tjock röst fram. "Det är ju ute för mig? Jag har inga krafter. Jag vet inte vart jag är. Jag vet ju inte ens vad jag gjort för att hamna här!" Lipar jag fram och vill slå till mig själv för hur patetisk jag måste ser ut och låta.

"Har du testat? Är du säker?" Försöker hon med en vänlig röst och jag skakar försiktig på huvudet. "Nej, det har jag inte." Viskar jag tyst för att sätta båda händerna framför pannan och hårt sluta ögonen.

De kunde inte försvunnit. Jag visste att det hade någonting med det blåa pulvret att göra, det sa Luke själv, men det var bara tillfälligt?
Det känns som jag ska bryta ihop igen när ingenting händer. Allt känns...dött.

Konturerna av mina händer framför mig suddas ut då tårarna igen börjar rinna och jag drar mina kalla händer intill mitt bröst. "Han har tagit dem ifrån mig." Gråter jag och trycker kinden mot den taggiga tegelstenen bakom mig. Kunde det bli värre? Jag var officiellt fast härnere tills jag ruttnade.