Från Död Till Levande

Kapitel 9

När jag vaknar är klockan strax efter två, mamma och pappa sitter och halvsover på stolarna bredvid sängen. Det är mörkt ute och i rummet är det släckt, så det måste vara natt i alla fall. Jag reser mig upp ur sängen när jag märker att jag förmodligen inte kommer att kunna somna om. Jag smyger upp och försöker öppna dörren ut till korridoren utan att det ska höras. Som tur är ger den inte ifrån sig ett enda ljud, och jag är ute i korridoren. Det är släckt här också och inte en människa syns till. Jag smyger runt i korridorerna ett tag innan jag inser att jag har virrat bort mig totalt. Jag som bara skulle kolla lite, jag vänder på mig och försöker hitta en väg tillbaka till rummet. Plötsligt känns det som om någon iakttar mig, varje gång jag svänger runt ett hörn känns det som om någon ska stå där. Men efter jag svängt runt det fjärde hörnet får jag något över huvudet och allt blir svart. Mina skrik ekar genom korridoren men jag förstår redan nu att det inte är någon som hör mig.

Så någonting som liknar en påse sitter nu över mitt huvud. Någon har bundit ihop mina händer och knuffar mig framåt. Jag gissar på att jag är ute från sjukhuset och påväg in i något slags fordon, för jag hör hur en bildörr öppnas. Rätt vad det är får jag ett slag i bakhuvudet, jag känner hur jag börjar bli snurrig. Bilen som personen eller personerna satt mig i börjar köra iväg. Mitt huvud gör fruktansvärt ont, vad som slagit mig har jag ingen aning om. En stekpanna kanske? Eller ett baseballträ? Jag vet inte och kommer förmodligen inte heller få veta. Nu tror säkert alla att jag är jätterädd och så vidare, men på något konstigt sätt så är jag inte det. Vilket förvånar mig med tanke på hur otroligt orolig jag har varit den senaste tiden. Men nu slår det mig att vem kan det ens vara som ”kidnappat” mig. Såklart kan det vara personen som skrivit alla meddelande och dödat både Jane och Allison, om dem har samma mördare vill säga. Tänk om allt som hänt bara hänt så tätt ihop varit en slump? Alltså om allt som hänt inte hänger ihop med varandra. Tänk om det faktiskt är så? Rätt var det är stannar bilen eller vad det nu är jag färdas i. Jag väntar på att någon ska öppna dörren för att ta ut mig men istället hörs bara hur bildörren bredvid mig öppnas och att någon närmar sig, vilket får mig att rygga tillbaka. Jag känner hur någon tar tag i min bara arm och sen känner jag ett stick rakt i armvecket. Det måste vara en spruta. Jag vet ju hur det känns så det måste vara en spruta, men med vad i? Det är det sista jag hinner tänka innan allt blir svart.

Jag väcks av en manlig röst som viskar i mitt öra. Eller ja, genom påsen jag har på huvudet så inte direkt rakt in i örat. Jag känner igen rösten, men kan inte placera den. Jag vet inte var jag är någonstans, vem som tagit mig hit, inte någonting. Men jag vet att det är kallt här, och att jag sitter ner på någonting hårt. Det lilla jag ser genom påsen är att det inte är så ljust, så antingen är det fortfarande mörkt ute eller så finns det varken fönster eller lampor.
- Så, Emily, säger personen som förmodligen tagit mig hit, vilket på rösten verkar som en kille. Vad har fått lilla dig att sitta här idag då? Fortsätter han, han låter väldigt kaxig och självsäker faktiskt. Det är nu jag känner igen rösten. Philip. Philip Stenström som jag träffat på den där filmkvällen för några veckor sen, också han som ringt mig när Jane mördades. Vad gör han här? Jag fattar verkligen ingenting, jag blir kidnappad från ett sjukhus, satt i ett rum någonstans, och så är Philip här? Jag känner mig som ett stort levande frågetecken.
- Jag kommer ta av dig påsen nu, bli inte rädd, säger Philip, självsäkert och alldeles för kaxigt. Jag som tyckte om honom, varför hjälper han mig bara inte härifrån?
- Okej, är det enda jag får ur mig. Jag har inte pratat på länge så min röst verkar vara lite ur balans eller något. Philip dra snabbt av påsen från mitt huvud och det första jag ser är honom stå och hånle.

Rummet är väldigt litet, väggarna är målade gråa och golvet är grå-svart, det som lyser upp rummet är en ensam glödlampa som hänger ner från taket. Det finns inga fönster eller dörrar. Jag upptäcker att det sitter en lucka upp i taket, vilket avslöjar att vi förmodligen är under marken. Jag har verkligen ingen chans att fly härifrån, för på luckan i takets handtag sitter det ett lås, och om jag inte har nyckel dit, är jag körd. Förutom stolen som jag sitter på är rummet helt utan möbler, vilket gör att rummet är ganska läskigt. Jag menar vilken normal människa skulle ha ett rum under marken med bara en stol och en liten glödlampa?