Från Död Till Levande

Kapitel 7

Jag vaknar upp med ett ryck, antar att jag drömt något. Jag kollar klockan på mobilen, 06:15. Onsdag morgon och dags att gå upp. Jane som ligger bredvid mig sover, som hon gör så fort hon får chansen egentligen. Jag skakar i hennes arm i ett försök om att få henne att vakna. Hon gnyr till och trycker ner huvudet i kudden. Hon har sovit hos mig nu ända sen den där dagen, med smset, ja ni vet, om Allisons död. Det har gått ungefär en och en halv vecka sedan dess. Vi har sovit antingen hos henne eller här hos mig. Aldrig lämnat varandra själva. Vi vill inte riskera någonting.

Våra föräldrar har kommit överens om att det får gå bra såhär ett tag, tills polisen gjort någonting åt allt. Det är klart att dem egentligen vill ha oss hemma, både mina och Janes föräldrar. September börjar nu övergå till oktober. Det kan man märka på vädret, mycket mer regn, fler grå dagar. När jag äntligen fått liv i Jane så reser jag mig upp i sängen och ställer mig upp på golvet. Jag går fram till fönstret och drar upp rullgardinen. Jag tar på mig mina kläder, samma som jag haft igår för jag orkar faktiskt inte bry mig så mycket längre om hur jag ser ut hela tiden.

När både jag och Jane står klara för att gå till skolan i hallen har mamma och pappa redan åkt hemifrån. Jag stänger ytterdörren efter oss och drar fram nyckeln ur min jackficka och låser dörren. Vi börjar gå, och efter en kvart ungefär är vi framme vid skolan. Vi går in och första lektionen idag är musik, så vi går till musiksalen direkt efter vi lämnat av våra grejer i skåpen.

Dagen rullar på men när klockan närmar sig tolv måste jag och Jane gå till olika lektioner. Det är alltid lite riskfyllt att lämna varandra för man vet inte om vi kommer ses igen. Vi kramar om varandra innan vi går in i olika klassrum, det kanske är den sista. Nej, så får jag inte tänka, då kommer jag ju bli deprimerad till slut. När halva lektionen gått får jag ett sms av Jane. ”hej, jag mår inte så bra, så jag går hem. kom hit sen! älskar dig” står det. Jag skickar ett okej till henne, men det är något som inte känns bra. Jag vill egentligen inte att hon ska gå hem ensam. Men det kommer säkert gå jättebra, hoppas jag.

Klockan är halv två och eftersom att SO-lektionen är inställd på slutar vi nu. Så jag packar ihop mina saker från svenska salen och går ganska fort därifrån. Jag skickar iväg ett sms till Jane och säger att jag snart är hos henne. Jag småspringer upp för trapporna till mitt skåp för att hämta mina grejer. Jackan drar jag på mig snabbt, och väskan slänger jag upp över axeln. Jag springer ner för trapporna och genom folkmassan av elever som tydligen slutat precis nu.

Min mobil börjar helt plötsligt ringa, jag drar upp den ur fickan och det står ”okänt nummer”. Jag stannar snabbt upp i mina snabba steg och en ilning far genom min kropp. Ska jag svara? Ja, det ska jag. Jag klickar på svara och trycker telefonen mot örat.


- Hej, det är Emily, stammar jag fram i luren.


- Ehm.. Hej, det är Philip, säger rösten på andra sidan. Jag pustar ut och börjar gå ut från skolans område med ett leende på läpparna, hem till Jane. Philip då, som jag träffade för några veckor sen hemma hos Clara, har jag faktiskt inte hört något från sen dess. Konstigt att han nu mitt från ingenstans ringer mig såhär. Men någonting inom mig tycker väldigt väldigt mycket om honom.


- Emily, du borde nog komma hit, säger Philip med en både rädd och orolig röst.


- Vad har hänt? Var är du? Svarar jag och mitt leende jag haft på läpparna plötsligt försvinner. Jag känner direkt hur kall jag blir inombords. Någonting måste ha hänt, tänk om det är Jane.


- Det är Jane, hörs från andra änden. Nu är Philip rädd, det hörs på hans röst, även om jag inte känt honom så länge så känner jag igen någons rädda röst.


- Var är du någonstans Philip? Nästan skriker jag till honom. Nu springer jag faktiskt på den blöta asfalten, det ösregnar.


- Två kvarter bort från hennes hus, nära skolan, säger han med väldigt skakig röst. När han säger det så får jag syn på honom där han står typ 50 meter bort. Det är något som ligger framför honom, det ser ut som en kropp, men det kan det väl inte vara? Jag lägger på mobilen och börjar springa. Jag springer så fort jag kan. Nästan alla löv på träden har blivit gula eller röda och vissa ligger redan nere på marken. Husen bredvid vägen ser nästan övergivna ut, det är mörkt i alla fönster. Men det är väl för att ingen är hemma såhär tidigt på dagen.

När jag närmar mig Philip börjar jag kunna tyda vem det är som ligger där. Det är Jane. Jane, min allra bästa kompis ligger livlös mitt på gatan. När det är två meter kvar till dem börjar mina ben vika sig. Tårarna hotar med att rinna över. Det är verkligen Jane som ligger där. Av-svimmad, medvetslös, sovandes, jag vet inte, men rör sig gör hon inte. Hon kanske till och med är, ja ni vet, död. Philip ser helt chockad ut där han står, med öppen mun och bara flackar runt med blicken. Förutom mina snyftningar hör jag också ett svagt ljud av sirener som blir högre och högre.