Måndag, det är måndag. En helvetesdag enligt mig. Jag hatar måndagen lika mycket som jag hatar känslan man får när man går och lägger sig en söndagskväll.
Frågan är varför jag hatar måndagar så mycket! Hade jag varit fyrtiofem år, haft en underbar familj och ett jobb jag älskar, hade jag nog blivit euforisk över att veta att ännu en spännande vecka ligger och väntar på mig.
Viktig fakta om mig nummer ett: jag är sexton år.
Alla sextonåringar (så som jag) hatar mer eller mindre på livet och sin egna existens. Hatar skolan, läxorna och alla måsten! När tar det slut? Jag vill inte gå upp ur sängen på måndagar, men ändå gör jag det! Frågan är varför? Varför har jag gjort det varje dag under hela mitt liv?
Jag tror att jag har svaret på den frågan i en enkel mening: hoppet är det sista som lämnar oss. Jag hoppas på bättre dagar, och att du ska följa med mig på min resa dit!
DU LÄSER
Trehundrasextiofem dagar från och med nu
Teen FictionHur länge orkar man? Innan man ger upp menar jag. Är det sant som alla säger att jag kan göra och bli vad jag vill, att jag kan springa en mil med hjärnan när jag egentligen bara klarat fem? Jag ska klara det. Bli smart, fit och bara lära mig älska...
