Missing Luna

Kapitel 25 - I framgångens grepp

Jag stiger in i bussen och betalar med en sedel jag hittar i jackans sidficka. Bussen är nästan tom på folk. Jag sätter mig på ett säte i mitten av bussen och pustar ut. Efter någon minuts väntan rullar bussen iväg till stan.

 *  *  *        

Jag stiger av bussen vid en hållplats som ligger ett kvarter bort från Mike's Tavern och börjar småspringa till krogen. Väl framme ser jag ett gäng som samlats utanför ingången. De har alla mörka kläder på sig och ser ut att var i 18 årsåldern. Jag blir osäker på vad jag ska göra.

Då möter jag en av medlemmarnas plötsliga blick. Det är en man med rufsigt, svart hår och svart skinnjacka. Jag känner genast igen honom. Jim Boyd.

Han nickar snabbt mot mig och jag börjar automatiskt gå mot honom. Gänget runt honom verkar inte alls lägga märke till mig , vilket jag är tacksam för.

”Bry dig inte om dem”, säger Jim avspänt då jag kommit fram till honom.

Personerna runt oss samtalar lugnt med varandra på ett vuxet sätt som får mig att känna mig som en barnunge.

”De är mina Boys,” fortsätter Jim, ”och sen några Rendall tjejer som envisades om att följa med.”

Jag nickar snabbt och lägger inte någon större tid på att fundera över vad han menar med det.

”Amelia”, säger jag allvarligt. ”Du sa att du hittat henne.”

”En av Rendall tjejerna, Florence, menar att hon sett Amelia här på Mike's Tavern igår.”

”Igår?” Jag känner hoppet om att hitta Amelia minska en aning. ”Varför sa du inte det tidigare?”

”Eftersom jag själv fick reda på det först idag. Hur som helst betyder det att Amelia måste vara någonstans i närheten. Och Florence påstår att hon hittat Amelias telefon.”

Jag känner genast hopp flamma upp som en värmande brasa.

”Amelias telefon? Var?”

Jim vrider på huvudet mot gänget bakom honom och ropar:

”Florrie!”

En blond tjej, med kraftigt lockat hår vänder genast på huvudet och möter Jims blick. Hennes kinder är runda, ögonen är svart sminkade och hon har en perfekt, smal näsa.

”Den där telefonen,” säger Jim. ”Var hittade du den?”

”Tjejen lämna' den efter sig på bordet bara”, svarar tjejen, vars namn är Florrie. Hon lämnar sin konversation med sina vänner och går fram till Jim. På nära håll ser Florries blågröna ögon stora ut. Hon kastar en snabb blick på mig innan hon plötsligt spärrar upp ögonen.

”Jasså, du?” säger hon överraskat och spänner blicken i mig.

Först blir jag förvånad, men sedan slår det mig. Det är tjejen som hade tagit mig till Mike's Tavern i förrgår. Den blonda tjejen som... spytt i toaletten.

”Vad hette du nu igen?” säger Florrie en aning ointresserat, som om hon inte bryr sig om svaret.

Jim svarar innan jag ens hinner öppna munnen.

”Larissa.”

”Åh, det låter som ett namn på en porrstjärna...”

Jim ger Florrie en hotande blick som genast får tyst på henne.

”Strunt samma”, säger hon sedan och himlar snabbt med ögonen. ”Jag är Florence.”

”Telefonen”, säger Jim otåligt. ”Har du den med dig?”

”Ja,” svarar Florence innan hon börja gräva efter telefonen i sin jackas framficka. ”Men den... asså den kräver en fyrsiffrig kod och vi har inte lyckats knäcka det ännu.”

Florence visar upp en stor, svart Samsung smart-telefon jag genast känner igen. Amelias telefon. Dess skärm är så stor att hon alltid hade problem att skriva meddelanden med endast en hand.

”Det är hennes telefon”, säger jag och nickar långsamt.

”Kan du hennes kod?” frågar Florrie hoppfullt.

”Jag tror det.”

Florence räcker mig den svarta telefonen och jag knappar genast in Amelias fyrsiffriga kod. Eller den hon alltid brukade ha. Jag inser att koden jag slagit in är felaktig.

”Fan! Hon har ändrat den”, säger jag förargat och försöker igen, men utan resultat. Jag slår in alla hennes gamla koder, men ingen av dem fungerar.

Jag biter mig besviket i läppen. ”Jag kommer inte in.”

”Äsch då”, säger Florrie.

”Men kan jag... får jag behålla telefonen?” frågar jag hoppfullt.

Florrie rycker på axlarna. ”Så långe du inte slarvar bort den, eller typ fäller den i golvet.”

Jag drar på munnen och stoppar telefonen i jackfickan.

”Så vad gör vi nu?” frågar Jim.

”Mm...” mumlar Florrie fundersamt. ”Vi skulle vara tillbaka till nationen typ två-tre tiden... tror jag?” Hon vrider på huvudet och ropar:

”Emma!”

En tjej med fluffigt ljusbrunt hår möter frågande Florries blick. Hon har en smal ansiktsform och mörka ögon med stora ögonlock.

”När kommer Alfan?” frågar Florence.

”Klockan tre”, svarar tjejen som uppenbarligen heter Emma. Hennes röst är ljust och tjejig. Söt på något sätt.

”Aja”, svarar Florrie och vänder sig mot Jim igen. ”Så typ snart ska vi fara tillbaks. Men lilla Lari då, följer du med eller?”

Jag rynkar pannan. Lari? Det hade aldrig någon kallat mig förut. Florrie och Jim väntar båda på mitt svar.

”Öh...” mumlar jag. ”Vart?”

”Nationen”, förklarar Jim. ”Rendall nationen.”

Jag vet att Rendall är en gammal varulvs flock. Men nationen... alltså... va?

”Där vi alla bor”, lägger Jim till då han ser mitt förvirrade anisktsuttryck.

Jag spärrar nästan omedvetet upp ögonen. Kommer jag få veta var Jim bor? Tanken får mig att nästan börja brinna av iver. 

 ”Okej”, svarar jag så nonchalant jag kan. ”Jag kommer.”