Stalker

kap 19

Fridas Perspektiv

Med tunga steg börjar jag bege mig hemåt. Min blick vänds inte tillbaka mot Yara som jag hade lämnat ensam bakom skolan. Den svalkande sommar vindarna åkte igenom min tunna jacka och fick mig att rysa. Hösten var på ingång. Trädens blad hade redan börjat färgas i färgglada färger. Ur min ficka tog jag upp nyckeln till mopeden och startade den. Dånandet från avgas röret fick mig att bli lugnare. Ett steg närmare att komma hem och slappna av men nej, inte direkt. Jag ska ta och ge Erik den största smällen någonsin. Snabbt men smidigt sätter jag på mig min hjälm och börjar köra hemåt. Tiden for iväg och snabbt var jag hemma och parkerade mopeden i garaget. Jag öppnade dörren och gick in. Skorna slängde jag slarvigt av mig och jackan kastades på närmsta krok.

- JAG ÄR HEMMA

Inget svar, mina föräldrar var väll på jobbet som vanligt. Att ha rika föräldrar är inte så roligt som alla tror. Visst man får nästan alltid det man vill ha för att föräldrarna tycker att det ska göra en glad för att dom inte hemma men man får aldrig någon som kollar till en, ser till att man mår bra eller pratar med en när man är ledsen. Jag har aldrig haft en sådan förälder. Till och med när jag var liten jobbade dom hela tiden. Det var oftast min bror eller en barnvakt som såg efter mig men nu när jag är 16 får jag se efter mig själv. Jag väcktes ur mina tankar av att Erik kom ner springandes för trappa. Bra, nu kan jag slå ihjäl honom.

- Tja, säger han och ger mig en lätt nickning

- VAFAN ÄR DET FÖR FEL PÅ DIG!?

- Shit, någon som har Happy week eller?

Va, är han seriös? Är de det bästa han har att komma med? Nej nu jävlar.

- VARFÖR MOLLY? VARFÖR MIN ÄNDA VÄN?

Han stannar upp och kollar på mig med allvarliga ögon.  Hans händer spänns och armarna också. Han har börjat tränat, det syns tydligt.

- Vem har sagt till dig?

Hur kan han vara så lugn? Jag har redan flippat.

- Jag tänker inte fråga en gång till.

- Yara, Yara berättade.

- Jag måste åka nu

Mina ögon stirrade rakt in i Eriks. Jag vet precis vad han ska göra och det är hemskt.

- Nej, det ska du inte.

- Vi kan inte lita på henne längre

- Om du rör he...

- Vad? Vad skulle du kunna göra? Skulle du kanske sparka mig eller slå mig?

Jag vart helt tyst. Han har rätt vad skulle jag göra? Mina föräldrar skulle inte tro mig, inte polisen heller. Efter alla gånger jag har sagt till dom om vad Eriks gäng har gjort har dom alltid vänt bevisen mot någon annan.

- Tänkte väll det, slank ur hans mun och efter bara några sekunder var han ute ur huset.

Fan, fan, fan, vad har jag gjort.

Yaras Perspektiv

Bara några minuter efter att Frida hade lämnat mig började jag gå mot Camerons hus. Det känns fruktansvärt att ha svikit en av sina närmsta vänner men det var bäst så här. Äta eller ätas som uttrycket säger det var precis så jag tänkte nu men dö eller döda. Jag gick ner till busshållplatsen som var precis nedanför skolan. 2min till bussen som skulle ta mig till Cameron kommer. Jag tog fram mina hörlurar och min slitna Iphone och satte på Spotify. "Radioaktiv med Imagien Dragons" for igenom mina ögon och snabbt efter kom bussen. Jag gick in, blippade och satte mig ner. Om ungefär en kvart skulle jag vara framme vid som gamla, slitna lägenheterna. Bussen åkte förbi allt till gammal som nya hus till folk som är påväg hem och folk som är ute och går med hunden.  "Folkhögarvägen". Jag tryckte ner stop knappen och gjorde mig redo för att stiga av. Jag steg av och började gå mot Camerons lägenhet. Stigen jag gick på bestod av grus som knastrade under skorna på mig.

"1336" slog jag in och porten öppnades. Trapphuset stank sprit och cigaretter. En motbjudande lukt var det men jag kämpade mig igenom den. Steg för steg gick jag upp för den gråa stentrappan tills jag stannar upp vid en bekant dörr med namnet "Cameron O'Donnell". Jag satte mig ner på huk och drog upp den röda dörr mattan med texten Välkommen på. Under den låg det en nyckeln. Snabbt tog jag upp den och låste upp den bruna dörren och gick in.

Hallen var full proppad av kläder och påsar av alla möjliga godis fabrikat på golvet.

- Tja

Min blick vänds uppåt och möts av Camerons bara mage. Wow, han ser fantastisk ut.

- Ser du något du gillar eller?

- Inte på dig i alla fall

Jag blev genast generad men ändå gick jag med självsäkra steg fram till honom.

- Så, när börjar vi?

- När planen är klar kanske?

Han rullade med ögonen som om jag skulle vara en dum 5 åring som inte fattade någonting.

- Kan jag låna duschen?

- Jag måste spara vatten pengar

- Nej, du får inte duscha med mig.

- Värt ett försök säger han och går tillbaka till soffan och startar det pausade spelet.

Jag slängde av mig skorna och började gå mot badrummet. När jag kommit in låste jag dörren och tog av mig mina kläder. Vattnet satte jag på lite innan jag hoppade in för att vattnet skulle hinna värmas upp. Egentligen skulle jag velat att Cameron skulle duscha med mig men inte av perversa anledningar utan att jag har alltid varit rädd för att någon ska mörda mig medans jag duschar. Det har gjort så jag är rädd för hela badrummet. Jag hoppade in i duschen. Dom varma vatten strålarna snuddade vid min rygg. Jag stängde mina ögon och njöt.

Eriks Perspektiv

Jag hoppade in i bilen och ryckte åt mig nyckeln från bakfickan. Fan Yara. Efter jag startat motorn körde jag snabbt iväg. Jag visste precis vart hon var. Kg körde säkert dubbelt så snabbt en vad hastighetsskyltarna godkände men jag brydde mig ärligt inte just nu. När jag var framme parkerade jag och sprang snabbt mot porten. Vad fan var koden nu igen. Efter en stunds tänkande kom jag på den, "1336" slog jag in och sprang upp. Jag sprang snabbt upp för trappan och slog upp dörren.

- Var är hon? fräste jag lågt mot Cameron som satt i soffan och spelade Fifa 15.

Han kollade på mig med en fundersam blick innan han styrde sina ögon mot badrummet och inte först nu hörde jag att duschen stod på. Jag kände på pistolen som jag hade i min ficka. Den hade känt tung att springa runt med och lagt dit en vikt i min ficka. Jag gick till köket och tog upp en kniv och begav mig till badrums dörren. Som jag hade trott var dörren låst och jag låste genast upp den med kniven och smög mig in. Hon nynnade på en melodi, jag stängde ljudlöst dörren och gick mot draperiet. Sakta tog jag upp pistolen och granskade noggrant, det här skulle bli andra gången jag avfyrade den, andra gången jag hörde den öron bedövande smällen. Jag tog ett djupt andetag. Snabbt drog jag undan draperiet och innan hon hade hunnit reagera hade jag avfyrat pistolen. BOOM, ljudet ekade. Hela kvarteret hade säkert hört smällen och snart var polisen påväg. Inrusande i rummet kommer Cameron.

- VAFAN HAR DU GJORT!?

- Hon berättade

Cameron lugnade ner sig, tog ett djupt andetag och kollade med allvarlig ögon på mig.

- Vi måste dra med kroppen, NU!

Förlåt för dålig uppdatering men har haft mycket med skolan och IDAG ÄR DET MIN FÖDELSEDAG:) GRATTIS TILL MIG