Stalker

kap 16

Cameron på bilden om ni undrar, han spelats av Sean O'danell. Jag vet fortfarande inte ännu vem som ska vara Molly men snart hittar jag nog den rätte. Förresten förlåt för jag inte har lagt upp men nu kommer ju nästa kapitel så va glad istället. 4k läsare TACK

Cameron hade tagit över mina tankar. Hans gyllene leende och havs blåa ögon fick mig att le inombords. Jag vill bara lägga mina armar runt hans breda och muskulösa nacke och kyssa honom ömt. Vänta, va!? Molly Ebba Anna Eriksson vad tänker du på? Jag känner honom inte ens! Men hans ögon var bara så underbara. Jag hängde av mig min jacka och slängde mina skor mot väggen. Jag suckade lite enkelt och kollade mig i hel kropps spegeln. Mitt blonda hår hade förlorat glansen och var trassligt. Kläderna om jag hade fått låna av Frida åt fortfarande prydliga ut på min kropp. Jag drog mina fingrar genom håret tills det såg någonlunda bra ut.

- JAG ÄR HEMMA!

Mamma och pappa satt vid köksbordet och lassade upp en stor slev med lasagne på deras tallrikar.

- Nämen hej Molly, sa pappa och log brett

Det är inte så ofta min pappa ler mot folk, men mot mig och mamma så ler han alltid. Han säger att det är för vi för med oss något positivt men det tvivlar jag på. Det är ofta jag hör mina föräldrar sitta och bråka på kvällarna. Jag tror att flytten egentligen var till för att "rädda" deras förhållande och inte för deras konst. Jag börjar gå mot det stora ek bordet och drog ut en stol. Med lätta fötter satte jag mig ner och kollade lite lätt igenom maten som stod på bordet.

- Så hur har din dag varit gumman? Mamma släpper ögonen från sin mat och kollar in i mina. Ja mamma eran perfekta dotter drog från skolan så den har varit perfekt. Jag drog med min nya kompis Frida och vi badade och åt oss feta på glass.

- Den har väll vart helt okej

- Aha, så var har du varit hela dagen?

Jag kollar upp från min tallrik som jag ännu inte har fått någon mat på sig.

- Va?

- Oj, jag uttrycker mig lite fel. Vilka lektioner har du haft idag?

Jag pustade ut oron som jag hade inom mig och tar ett nytt andetag.

- Lite matte och engelska. Allt möjligt faktiskt.

- Vad kul, men vems är kläderna?

Jag kollade ner på mina kläder, eller rättaresagt Fridas kläder men jag hade ju fått behålla dom.

- Det är Fridas

- Är det hon du var hos nu?

- Ja

Jag kastar min blick mot en stor rund skål med färgglada grönskar i och lassar åt mig en stor slev med dom. Mamma räcker mig lasagnen och ler ett fint litet leende innan hon återgår till att äta sin mat. När alla har ätit upp maten reser jag mig upp och börjar samla in allas porslins tallrikar och beger mig mot diskhon. Försiktigt ställer jag ner dom och vänder mig sedan om. Mamma står framför mig och ler försiktigt med sina röda läppar.

- Vill du se min nya målning?

- Visst

- Va bra, hon ler glatt mot mig. I vanliga fall skulle jag ha sagt nej och lagt dit en spydig kommentar om att konst inte är viktigt men just nu så orkar jag bara inte det.

- Jag ska bara diska upp och fixa iordning köket, du kan gå upp i förväg om du vill?

Jag nickar lätt som ett svar och börjar gå mot deras kontor. Deras kontorsrum ligger inte så långt från mitt. Rummet är på övervåningen och skyddas av en ståtlig brun trä dörr med ett guldigt handtag. Jag lägger min hand på handtaget och lägger min vikt på det så att dörren öppnas. Jag möts av en kall kyla mot min kropp och en lukt av målar färg. Plötsligt flygger det upp en lapp i mitt ansikte. Jag tar bort den och granskar den noggrant. Det är en bild på en lång, blondhårig tjej på stranden. Hon har på sig en rosa triangel bikini. Vänta lite nu..!? Det här är jag! Mina ögon blir lika stora som bowling klot och jag fortsätter kolla igenom bilden. Stranden är full av människor och små barn springer och leker i bakgrunden. Längst ner på lappen står det med en röd text "det är inte över". Vad menas med de? Jag vänder min blick upp och inte förens då ser jag alla bilder som hänger på linor, ligger utspritt över dom kalla trä golvet och hyllorna. Alla bilder har samma tryck. Dom är på mig. Shit!? Va ska jag göra? Jag går runt i cirklar tills jag bestämmer mig för att låsa dörren. Förorterna står vid öppna och jag antar att det var personens ingång och utgång. Smart där mamma lämna fönsterna öppna så att vem som helst kan klättra upp för stegen du har ståendes utanför. Jag suckar. Fort måste jag göra mig av med det här innan mamma kommer. Snabbt börjar jag städa upp bilderna från golvet och kastar dom i papperskorgen under skrivbordet. *knack, knack*. Hela jag stelnar till och vänder min blick mot dörren.

- Gumman kan du öppna, säger min mammas vänliga röst.

- Ehm, jag spillde lite färg så vänta tills jag har fått bort allting.

- Jag kan hjälpa dig istället

Jag springer mot en lina i taget och bara river ner dom en efter en och kastar dom sedan i papperskorgen.

- Nej de behövs inte jag är snart klar

- Okej då

Det är många bilder kvar och jag kommer omöjligt hinna bli av med alla, vafan ska jag göra? Papperskorgen börjar också bli full för den delen. Jag kastar ner en massa bilder som jag hade fått ner från hyllorna och pressade ner dom i papperskorgen.

- Kan jag komma in nu?

Jag kollar runt en sista gång, dom flesta bilderna är borta. Det är bara några få som är kvar, dom la jag på bokhyllan längst in så att inte mamma eller pappa skulle lägga märke till dom. Jag knöt igen påsen och kastade ut den igenom fönstret. Jag får ta den sen tänkte jag och kunde äntligen pusta ut. Jag gick mot dörren och låste upp. På andra sidan stod det en orolig mamma som försiktigt granskar hela mig.

- Så ska du komma in och visa mig nu eller?

- Ja, juste.

Hon går förbi mig till en stor hållning tror jag att det är med ett rött skynke över sig.

- Är du beredd?

- Mm

Mamma drar bort skynket och där under står det en tavla med en massa starka färger på. Tavlan föreställer en äng full med blommor, kor, en blå himmel och en familj som sitter där på. Alla i familjen har ett varmt leende på läpparna. Barnen springer runt och leker kull och jag kan tänka mig deras skratt i mitt huvud.

- Så vad tycker du?

- Inte illa, skumma bli fint som ett vykort.

Mamma kollar på mig med lite ledsna och nedstämda ögon. Hon hade väll förväntat sig en massa beröm men nej så blev de ej.

- Jag går till mitt rum nu

Mamma bara nickar som svar medans hon tittar noggrant på sin tavla. Jag går ut ur rummet och börjar bege mig till mitt rum. Jävlar vilken tur det var att mamma inte gick.upp samtidigt som mig förut, men vad menade egentlig personen med "det är inte över"? Eh säkert inget speciellt. Jag kollar ner på mina armar och granskar mina ärr. Tur att jag överlevde i alla fall.