Ny stad, nya vänner tänkte jag när ja satt i bilen i fyll fart på E4an mot ingenstans. Solens strålar försökte ta sig fram genom dom tjocka molnen men misslyckades. En suck for ut ur min mun.
Lämna Stockholm för ett litet råttbo långt bort från allt kändes inte rättvist. Mina föräldrar bestämde sig snabbt utan förvarning att flytta ner till Månnord. "Lugnet är bra för konstnärer" hade dom sagt med ett gyllene leende på läpparna.
Men jag då!? Jag är ingen konstnär och tänker inte bli någon för den delen. Jag hade aldrig förstått sig på konst. Bara en massa färg som har klumpas ihop brukade jag säga till mamma när hon visade sina nya "mästerverk".
Mina tankar stoppades av ett dovt surrande. Jag tog upp mobilen ur bakfickan och slog igång skärmen. Ett sms från Simon. Simon var min älskade kille. När jag fick reda på att vi skulle flytta blev jag alldeles förkrossad. Tänk att jag aldrig skulle kunna se Simon igen. Så vi hade bestämt oss för att både ringa och smsa varje dag tills ja drog från råtthålan till Stockholm igen.
"Saknar dig redan :* " stod de på skärmen och jag smälte, fyfan va sött. Jag stängde ner telefonen och lutade sig mot bilrutan. Kommer mina föräldrar någonsin låta mig dra till Stockholm igen?
Jag vaknade av en duns.
- Framme, sa pappa glatt och log mot mig.
Det var alldeles mörkt ute. Även fast det var i slutet på Juni. Eh, säkert alla moln tänkte jag.
- Hur mycket är klockan egentligen, sa jag och kollade tröttsamt på sin pappa.
- Den är runt 2 gumman, 2 på morgonen så vi borde dra oss in o krypa ner i sängarna.
Jag öppnade bildörren och kollade på det nya huset. Det var ett ganska stort villa hus med gula väggar och vita nyanser. Fönsterna var ståtliga och smutsiga. Den förra ägaren hade väll inte orkat göra rent dom. Han var väll för lycklig att äntligen bli fri från staden.
Jag stängde igen bildörren och började med raska steg gå mot sitt nya hem. Det var i alla fall lite bättre en vad jag hade trott men något kändes fel. Att bo i ett använt hus.
Jag öppnade husdörren och gick in.
- Imorgon åker vi ner till stan gumman, skrek mamma från övervåningen.
Stan? Säkert ett råttbo tänkte jag för mig själv och stängde igen dörren. Ett råttbo för pensionerer och andra döende personer.
DU LÄSER
Stalker
HorrorFrån första gången jag såg henne visste jag att hon var rätt. Hon var den vi sökte, den som kunde fixa allt. Hon var inte som dom andra utan hon var perfekt för oss. Att offra hennes liv för våra, de är ett lätt val
