Amnesia

Kapitel 17 ~ Lekte i regnet ~

"Ibland, oftast för pengar. Men anledningen varför jag är här var på grund av en stor lögn." Suckar han och drar fingrarna igenom sitt blöta hår. "Under tiden skaffade jag flera vänner, en av dem hette Ace. Ace slogs för pengar som jag ibland gjorde, dock han var riktigt dukig på det och vann match efter match. Han hade ett helt gäng, jag var själv inte med i något gäng vilket är ovanligt. Ace var den som lärde mig att slåss och jag trodde i början att han var min vän, dock så fick jag lära mig att han inte är särskilt pålitlig, inte jag heller för den delen."

''Och han gav dig det där ärret.'' Fyller jag i. Jag tar mod till mig och stryker lätt med tummen över ärret på hans panna, han rycker till men drar sig inte bort från min beröring.

''Du missar inte mycket du.'' Säger han ironiskt och nickar leende. ''Ja, när han var klar med mig var jag ganska mörbultad och kunde knappt stå på benen.'' Jag stirrar storögt på honom, jag kan inte ens föreställa mig honom i det scenariot. Han biter sig i läppen som om han funderar på att säga något mer men låter bli och nickar tanklöst mot marken.

Hans nyupptäckta sårbarhet får mig att vilja röra honom igen, som att hålla i hans hand som han höll i min när jag hade haft en mardröm. Han gav mig tröst och jag vill göra detsamma för honom, dock så är han en hård typ som säkert bara skulle skratta åt mitt försök att trösta honom. Jag ser ner på hans hand, borde jag? Jag börjar sträcka ut min men ångrar mig och drar snabbt undan den, jag lägger armarna i kors så att jag inte ska bli för frestad. Vad är det för fel med mig?

''Hänger du med?'' Jag sliter blicken ifrån hans hand och möter hans blick, hans ögon lyckas alltid gnistra så vackert trots vädret. Jag tittar upp på himlen, det har slutat regna men molnen ligger fortfarande tungt kvar. Om det nu slutat regna, betyder det då att våran pratstund är över?

''Ja, jag har bara svårt att föreställa mig dig... så.'' Medger jag och skruvar tveksamt på mig. Jag vill veta mer, jag har så många frågor att ställa men jag vet inte vart jag ska börja.

''Är du mättad på information om mig?'' Frågar han leende och börjar gå tillbaka mot byggnaden. Är han seriös? Han kan inte bara lämna mig sådär.

''Va? Nej, inte över huvudtaget!'' Utbrister jag och jagar efter honom.

''Bra.'' Flinar han och går i en sådan snabb takt att jag måste jogga långsamt bredvid honom.

''Vad var det för lögn? Vad hände efter att Ace attackerat dig? Varför befinner du dig på ett sinnesjukhus men inte han? Varför blev du kallad till rättegång? Skadade du Ace när han attackerat dig?'' Frågorna bara väller ur mig. Finn verkar inte ens en aning tillbaka tagen utav alla mina frågeställningar, nästan som om han förväntade sig dem.

''Är det inte roligt med lite mystik i vardagen?'' Skrattar Finn och öppnar dörren.

''Nej, inte alls. Jag vill veta mer!'' Flåsar jag desperat och jagar efter honom in i hissen där han trycker på knappen till våran våning.

''Wow, Goldie. Du är verkligen investerad i mig och mitt liv. Jag är säker på att många på det här dårhuset har flera intressanta historier om varför just dem är här.'' Jag blir knäpp tyst och försöker komma på en bra anledning, jag tappar dock all förmåga att tänka klart när Finn trycker upp mig mot hissväggen med sitt ansikte farligt nära mitt. ''Varför så intresserad i just min?'' Fortsätter han viskande och flinar över hur hans plötsliga närhet påverkar mig.

Hur andas man nu igen? Säg något, säg något, säg något. Kan han inte släppa mig så att jag kan tänka klart! Argghh! Knuffa bort honom, gör något! Du står bara upptryckt mot en vägg med munnen öppen som en idiot!

Jag öppnar munnen för att svara men det kommer inte ut något ljud, i samma stund öppnas hissdörrarna med ett pling. Finn släpper mig långsamt och jag får äntligen chansen att andas igen, min tankeförmåga kommer tillbaka, bättre sent än aldrig.

''Bli inte för mallig nu, jag är intresserad av din lilla historia men inte av samma anledning som du säkert tror.'' Äntligen ord! ''Nästa gång det regnar ska jag se till att utpressa dig på ännu mer information eftersom du verkar endast verkar kunna berätta något för mig när det regnar.'' Med det går jag andfått tillbaka in till våran avdelning, jag tjänar en sträng blick från Sofie.

''Vad har ni gjort där ute i regnet så länge? Du får inte bli sjuk igen.'' Uppmanar hon mig och granskar mitt dyngsura hår och kläder.

''Vi lekte i regnet.'' Svara jag buttert och rycker på axlarna.

^^ Wow, mycket information i det här kapitlet. Berätta gärna vad ni tycker om Finn och hans mysteriska bakgrund i kommentarerna. Jag har inte riktigt funderat ut honom eller Ollie än, work in progress. // Pia ^^