Mörker I Tre Nyanser

12

Jag blickar ut över den nu tysta klassen. Deras ansiktsuttryck är förfärade, ledsna och förkrossade. Jag drar en djup suck och avslutar min berättelse.

"Och nu står jag här trettio år gammal"

Mitt ironiska, något stela skratt ekar genom rummet. Så jag väljer att fortsätta efter att en djup suck lämnat mina läppar.

"Mörker i livet finns överallt omkring oss. Det finns tre nyanser. Det slag av mörker som blivit påtvingat och tillvant men som aldrig lämnar, som jag besitter. Det mörker som någon valt att följa och själv blivit indragen i, som Felle. Sedan finns det, det mörkret som är framkommet ur sig självt och är det enda som personen det besitter bryr sig om att tillfredställa, som Vigge."

Jag drar besvärat handen genom mitt slitna sönder färgade hår när en tjej utbrister.

"Men det är ju inte ditt fel att du blev kidnappad? Du är inte mörk du hade inget eget val."

En djup suck full av skam lämnar mina läppar innan jag besvarar den omtänksamma tjejen.

"Tack! Jag önskar att detta vore sant vännen. Det är det dock inte. Visst jag blev påtvingad men jag kommer alltid få leva med att jag gjorde valet att anpassa mig till livet jag blev påtvingad. Att jag från arton års ålder fram till att jag var tjugotvå år levde ett liv jag tyckte om är illa nog."

"Men du valde det ju inte du..du har ju börjat om eller hur?"

En annan tjej avbryter mig nu och jag fäller tyst en tår som jag snabbt torkar bort.

"Nej, jag har inte börjat om. Jag kommer aldrig bli kvitt det liv jag levt, det är redan gjort och hur kan jag börja om när jag fortfarande håller ihop och bor med de andra två nyanserna av mörker?"

"Va? Hur kan du leva med dem idioterna? De förstörde ju ditt liv!"

Säger en kille skärrat medan en annan slänger ur sig.

"Hur kan de inte sitta i fängelset? Du borde anmäla de......"

Han avbryts av att dörren slås upp och en man träder in. Barnen ögnar honom och hans polis uniform med stora ögon.

"Tiden är slut Andersson. Det är dags att åka hem!"

Killen som utbrustit frågan om varför de inte sitter i fängelset och han som frågat hur jag kan fortsätta leva med dem, blir tillsammans med resten av klassen helt tysta. Man hade kunnat höra en nål falla till golvet.

"En minut konstapeln. Det är viktigt"

Polisen nickar åt mig att fortsätta så jag vänder mig till klassen igen.

"Jag kan inte bli kvitt det jag gjort men det här är en start till en ny början. Det jag gör idag är det minsta jag kan göra för att försöka att gottgöra det jag gjort i så många år. Så jag ber er alla i detta rum. Snälla lev kvar i ljuset, se de rätta nyanserna av mörker och undvik dem. Gå ur nian, gå till gymnasiet och skaffa ett hederligt jobb. Mitt gick snett på en dag och jag valde att inte kämpa för vad som var rätt. Detta straffas jag för än idag. Jag, Felle och Vigge bor fortfarande ihop som vi gjort sedan jag var sexton år gammal. Jag är nu trettio och vi har bott i fängelset de senaste åtta åren i samma avdelning. Det läskiga är att det känns tryggt att ha dem där. Det är för sent för mig att skaffa jobb. Ingen vill ha en trettio årig man från fängelset som ingen utbildning har och som rånat och mördat"

Hela klassen hajar till och jag fortsätter plågat.

"Vid den tiden då vi tvingats till en sådan drastisk åtgärd ifrågasatte jag mitt liv igen. Jag var då tjugo år. Jag insåg snabbt att det inte var någon idé. Jag hade inte gått ur nian och var tjugo år! Hur skulle jag överleva i samhället om inte på den mörka sidan? Så jag ber er! Kom aldrig till den punkten i livet. Stanna på den ljusa sidan för Guds, eller i alla fall för eran egen skull. Ha ett lyckligt ljust liv och gå inte ner i mörkret för att bli en av oss. En av mig, Felle eller Vigge. Tre nyanser av mörker som är minst lika farliga alla tre."

Med det sagt låter jag polisen föra ut mig ur det bedrövade klassrummet. Polisen för in mig i bilen och den rullar säkert hem. Hem till de två som saknas för att fullgöra de tre nyanserna av mörker.