Evan har många gånger hört sin mormors berättelser om en magisk spegel som kunde ta med någon till en annan värld. Enligt hans mormor kunde man ta sig till kunskapens skattkammare under en fullmånenatt. Alla världens böcker samlade i en egen dimensi...
Ups! Ten obraz nie jest zgodny z naszymi wytycznymi. Aby kontynuować, spróbuj go usunąć lub użyć innego.
”Jag heter Sam och jag hamnade här 1921.” Evan höjde ögonbrynen. ”1921?” Sam nickade. ”Så du har varit här i hundra år?” Sam blinkade till. ”Är det 2021 nu?” Evan nickade. ”Oj... Ja, då har jag varit här i hundra år... Fast det går en månad på en dag här så det borde bli 1200 dagar.” ”Ungefär tre år då alltså?” Sam ryckte på axlarna. ”Mer eller mindre.” ”Har du alltid varit ensam?” ”För det mesta. I början fick jag sällskap från andra sidan spegelglaset av mina vänner ibland, men de slutade komma efter ett tag... Sedan var det en dam som hittade in i spegeln. Hon var här en del, men hon kunde inte hjälpa mig. Hon lovade att försöka, men en dag slutade hon komma. Jag vet inte vad som hände med henne.” ”Vad för dam?” ”Enid... Hon var gravid första gången hon kom hit.”
Evan såg tomt på Sam. Det borde inte ha överraskat honom, men likväl gjorde insikten det.
”Kände du henne?” undrade Sam. Evan nickade. ”Hon var min mormor...”
Sam flackade med blicken över hans ansikte. ”Var?” Evan suckade och nickade. ”Hon dog för lite över en månad sedan.”
Sams blick gled bort till timglaset och fick ett blankt uttryck. Evan undrade om han borde säga något. Han insåg att hans mormor måste ha betytt något för Sam också. Tre år ensam i biblioteket och Evans mormor hade varit den enda som besökt stället.
”Hur dog hon?” Sams fråga var svag, men Evan hörde honom ändå. ”Stroke. Hon hittades av en väninna nedanför vindstrappan...”
Deras blickar möttes. Förmodligen undrade de båda om det varit spegeln på vinden som lockat Enid att försöka ta sig upp dit.
”Så hur hamnade du här?” undrade Evan. Sam tog ett djupt andetag. ”Jag och mina kompisar hade hört legenden om Speculum. En av mina kompisar trodde att det kunde vara spegeln som stod i källaren under hans mosters butik. Vi tyckte att det lät som ett spännande äventyr och bestämde oss för att tillbringa en natt i källaren vid fullmåne... Vi blev entusiastiska när vi såg att legenden stämde. Vi steg in alla fem och började utforska. Spännande var det förstås, men när vi kom till det här rummet såg en av mina kompisar en skugga som susade förbi och ut i gången där vi kommit ifrån.” Sam gjorde en gest mot dörren till gången som ledde till spegeln. ”Vi blev skrämda och undrade om det spökade här. Till slut bestämde vi oss för att gå ut då vi inte vågade stanna för länge... Jag gick sist och när jag skulle kliva ut krockade jag med spegelglaset. De andra blev förvånade, men de kunde inte göra så mycket. Det var senare som jag listade ut att en person måste bli kvar. Det är Speculums regler. Skuggan vi såg var inte ett spöke. Det var den senaste personen som blivit fast här inne som såg sin chans. Om jag gick ut nu skulle du bli fast här inne i mitt ställe, men du behöver inte oroa dig. Efter hundra år har jag inte så mycket att ta mig ut till. Jag tror inte att någon jag känner finns kvar och världen där ute är nog oerhört främmande för mig.”
