Evan har många gånger hört sin mormors berättelser om en magisk spegel som kunde ta med någon till en annan värld. Enligt hans mormor kunde man ta sig till kunskapens skattkammare under en fullmånenatt. Alla världens böcker samlade i en egen dimensi...
Oops! Questa immagine non segue le nostre linee guida sui contenuti. Per continuare la pubblicazione, provare a rimuoverlo o caricare un altro.
Evan placerade en fåtölj på lagom avstånd från spegeln. Bredvid fåtöljen ställde han en fotogenlampa på ett sidobord. Glödlamporna nådde inte riktig ut till gavlarna och han ville inte sitta i halvmörker när månen gick upp.
Evan satte sig i fåtöljen och lutade sig tillbaka. En del av honom kände sig löjlig medan resten var förväntansfull och lite nervös. Lyckligtvis visste ingen att han satt där så han skulle inte bli totalt bortgjord om det inte fungerade.
Vagt kunde man höra gräshopporna som spelade frenetiskt utanför huset. Någon enstaka kvällsfågel sjöng, men annars var det tyst.
Evan suckade och såg på klockan på sin mobil. Månen skulle gå upp strax efter tio. Om klockan blev halv elva utan att det hände något tänkte han ge upp och mentalt erkänna att Gemma hade rätt.
Sekunderna tickade förbi utan att något hände. Han iakttog sin egen spegelbild där han satt i den gamla fåtöljen, klädd i jeans och t-skjorta. De vita detaljerna på hans joggingskor syntes tydligt i den dimmiga spegeln trots den dämpade belysningen. Det var tråkigt och spänt på en och samma gång.
Evan tog fram telefonen igen för att se vad klockan var. Tio över tio. Han suckade och tryckte tillbaka telefonen i fickan. Sedan höjde han blicken och såg på spegeln. Genast stelnade han till.
Hans spegelbild blev långsamt svagare. Något annat började synas på andra sidan.
Mängder med böcker i mörka bokhyllor bildade en korridor. Längre in mötte korridoren en tvärgående rad med böcker och såg ut att dela sig.
Evan reste sig och stirrade på bilden i spegeln. Hjärtat klappade snabbt och hårt medan han försökte smälta det han såg.
Det kunde inte vara sant.
Försiktigt steg han närmare och höjde handen. Hans fingrar darrade nästan när han långsamt provade att röra vid spegeln.
Den mjölkiga ytan verkade finnas kvar, men han kände ingenting när hans fingertoppar sjönk igenom den. Handen följde och snart stod han med halva armen inne i spegeln.
Evan tog ett djupt andetag och steg in.
Ljudet av syrsor och enstaka fåglar dog direkt när hans huvud passerade genom spegelytan. Han lyfte in den andra foten så att han stod helt innanför glaset.
Vinden susade ovanför och han höjde blicken. Förbluffat såg han på taket som bestod av ett nät av slingrande rankor. Om det var trä, sten eller metall visste han inte, men genom hålen mellan rankorna såg han tydligt de grågröna stormmolnen som sakta gled fram över himlen långt ovanför.
Evan stod länge med handen höjd framför sig och bara stirrade genom hålen i taket. Vagt kunde han känna vinden som letade sig ner, men det var knappt tillräckligt för att ens svepa undan håret på honom.
