Amnesia

Kapitel 12 ~730 dagar ~

''Ja men du brukar inte komma ihåg att du kommer ihåg mig, du kommer ihåg mig men du minns ej att du vanligtvis glömmer allt annat förutom mig.'' Jag lägger huvudet sned och han ler lite roat över min förvirring, det där var nog den krångligaste förklaringen jag någonsin hört. Men när jag går igenom den långsamt inser jag att det är sant, jag minns att jag minns honom. Förvirrande, jag vet.

''Du har rätt.'' Jag ler triumferat och kryper upp till en boll i fåtöljen. I några sekunder bara ler vi fånigt mot varandra, men varför ler han? Borde jag fråga? ''Ehm, inte för att vara ohövligt eller något men, varför bryr du dig?'' Jag försöker säga det så snällt jag kan men hur ska man säga 'Varför bryr du dig' utan att låta dryg. Han rynkar på ögonbrynen, en aning tillbaka tagen och förolämpad. Jag ångrar genast att jag sa det.

''Antyder du något?'' Frågar han misstänktsamt.

''Nej, nej!'' Försvarar jag mig snabbt. ''Det är snällt att du... bryr dig.'' Orden fastnar i munnen vilket får det att låta ännu mer misstänktsamt. ''Seriöst, jag uppskattar det.'' Jag ler stelt och reser mig upp för att gå.

''Du är väldigt underlig idag.'' Muttrar Finn och lägger sig ner på soffan igen.

''Varför skulle jag annars vara här." Ler jag obekymrat och lämnar honom ensam kvar i soffan.

Jag vet inte ens vart jag ska någonstans, jag känner mig som vanligt bortkommen och vilsen. Jag kan försöka hitta tillbaka till mitt rum men det finns inget att göra. Jag förstår inte hur Finn klarar av att bo här, jag glömmer iallafall bort varje dag så jag har alltid något nytt att utforska. Människorna här måste vara otroligt uttråkade.

Efter planlös cirkulationer runt på avdelningen går jag tillbaka till sällskapsrummet. Finn ligger fortfarande på soffan men sina ögon stängda. Varför gick jag från första början? Det gick ju så bra, han var på bra humör så jag kanske haft chansen klämma ut någon information om honom. Varför är jag så besatt av honom?! Det känns som om han vet något som jag verkligen skulle ha nytta av och det gör mig fullständigt galen att han vägrar berätta.

"Gör det nu när han sover.'' Viskar en mörk röst bakom mig. Jag rycker till och slår handen över munnen för att hindra ett skrik från att komma ut och väcka Finn. Bakom mig står en bekant, lång, mörk kille med uppspärrade ögon. Jag försöker placera honom men inser att det är hopplöst. 

''Vem är du?'' Viskar jag och vänder mig snabbt tillbaka mot Finn för se om han vaknat, han sover fortfarande lugnt i soffan.

''Rickard, du borde veta det här nu.'' Muttrar han och ser sig snabbt över axeln som om någon spanade på oss. ''Finn, om det är hans riktiga namn, går inte att lita på.'' Rickard böjer sig ned till min nivå så våra ansikten är läskigt nära varandra, han ser ut att vara kanske 18 år.

''Varför inte?'' Frågar jag och backar tillbaka ett steg.

''Vart ska jag börja, jag kan heller inte lita på dig heller men jag kände att jag behövde varna dig. Jag har sett hur mycket tid ni spenderat tillsammans så jag vill bara berätta för dig att han planerar något, du kanske är med på det men jag tvivlar på det eftersom jag också uppfattat att han är väldigt hemlighetsfull också kring dig.'' Wow, han är galen.

''Jag ska hålla det i åtanke.'' Lovar jag tveksamt och backar ännu ett steg ifrån honom.

''Gör det, det är något skumt med honom.'' Det är något skumt med dig vill jag säga men låter bli. Jag nickar trött för att få honom att gå, han ser sig paranoidt omkring innan han lömskt smyger iväg.

Jag vänder mig tillbaka till den inte så längre sovande Finn, han sitter upp och granskar mig flinande. Hörde han vad Rickard pratade om? Inte för att det skulle göra honom något.

''Så, det var en sak jag ville prata med dig om?'' Säger han och reser sig upp från soffan, jag höjer nyfiket på ögonbrynen. ''Det första var att jag ogillar verkligen när du stirrar på mig, speciellt när jag sover.'' Flinar han och jag känner hur det hettar till på mina kinder, märkte han verkligen det?

''För att vara rättvis så sov du inte.'' Muttrar jag generat och flackar med blicken.

''Det andra var att Sofie tycker att vi ska plugga ihop, eftersom du förhoppningsvis skulle minnas det du lär dig då.'' Tanken slår mig att jag inte har någon koll på vad som händer i världen just nu, tänk vad mycket som har hänt på två år. Jag borde också vara ganska dum, jag har ju inte lärt mig något sedan jag var 13. 

''Det kunde vara bra, jag har nog ganska mycket att hinna ikapp.'' Nickar jag och försöker dölja min plötsliga rädlsa. Tänk så befinner vi oss i krig, tänk så har det gjorts ny upptäckter.

''Bra, vi hörs.'' Jag står stumt kvar efter att han har gått, jag måste få reda på hur världen ser ut.

Men det är ju bara två år, bara två år. Alltså 730 dagar, alltså 17 280 timmar. Jag vet inte det exakta datumet då jag kom hit så det kan vara en längre tid.

Ta det lugnt, allt kommer ordna sig till slut. Jag kanske inte kan få tillbaka de 730 dagar jag missat men jag ska göra det bästa av situationen, jag har inte direkt något annat val.