KONTRAKTET

Kapitel 4 Levi

Vi sitter i bilen och kör i tystnad. Levi verken kollar eller pratar med mig hela vägen hem.
Jag känner att det kanske är dags att det är mitt beslut att börja en konversation.

"Tack för att du kör mig."

Han kollar på mig men säger inget.
"Ska du ignorera mig hela vägen hem."
Jag kollar på honom men det enda som han bestämmer sig att säga är
"Varsågod."
Jag vänder blicken från honom och kollar på vägen i stället.
Men då den pinsamma tystnaden inte gör mig något gott så bestämmer jag mig för att skapa en konversation på nytt.
"Varför får jag inte vara med Lincoln?" Jag ångrar mig direkt jag sa det.
"Nej, stryk det där. Jag ska inte behöva be om din tillåtelse." Säger jag strängt.
"Så varför frågar du då?"
Jag skakar lätt på huvudet.
"Jag antar att jag bara vill veta varför du anser att det är ett problem. Han verkar så snäll."
Levi gasar på vid uppfarten till campus och tvär stannar bilen på parkeringen.
"Snäll?! Han är inte snäll. Och om du tror det är du ännu mer trångsynt än vad jag trodde." Säger han till mig med en hög ton och pekar på mig på ett väldigt aggressivt sätt.
Jag slår bort hans pekfinger från ansiktet och kollar argt på honom.
"Peka för i helvete inte på mig! Du är en jävla idiot. Jag försöker bara fråga en enkel fråga om vad ditt problem är men så agerar du så här."
han slår med händerna om ratten och ser på mig.
"Du har ingen aning om vad han håller på med. Att vara snäll är bara så han agerar för att få ett ligg. Och du verkar inte vara så svår att sära på benen."
Säger han och kollar arg på mig.
Innan jag ens förstått vad som hänt har jag slagit honom med öppen handflata på kinden. Han kollar chockat på mig men jag är inte på humör för att stanna och be om ursäkt. Jag öppnar bildörren och stänger den hårt.
Jag börjar gå med bestämda steg till mitt studentrum och kan bara önska att han tar min bil och drar härifrån. Helst till en annan kontinent.
"Nicole! Fan. Stanna då!"
Men hans skrik efter mig gör bara att jag springer snabbare.
Jag hör hur hans steg kommer närmare mig och när jag hör att han är tillräckligt nära för att röra mig vänder jag mig om hastigt.
"Rör du mig kommer jag skrika."
"Du säger det jävligt ofta."
Jag står framför honom och kollar på honom argt.
"Gå då. Vad ska du göra här om jag är en sådan hora. Du vet inget om mig. Att du ens vågar kalla mig det. Att du ens vågar tro att jag ska stå här och ta din skit. Du är fan patetisk."
"Jag menade inte att kalla dig det. Lincoln triggar mig."
Jag kollar på honom men sänker blicken ner mot marken.
"Jag bryr mig inte Levi. Jag bryr mig inte. Och du ska inte bry dig om vem jag tycker om och inte."
Han drar händerna genom sitt hår.
"Men jag bryr mig. Om. Dig."
Jag suckar lätt.
"Du känner inte mig."
Levi kollar på mig men han ler.
"Fast det gör jag. Allt för väl."
Jag vänder mig om och börjar gå tillbaka till studentrummet.
"Snälla Nic, bara lyssna på mig. Tio minuter är allt jag begär. Jag vet vad vi kan göra för att få det vi båda vill ha."

"Okej du får tio minuter men sen vill jag aldrig se dig mer."
"Okej. Okej visst. Jag lovar." Säger han.
Jag nickar och låser upp dörren till mitt studentrum.
Levi går in och kollar sig runt om i mitt rum.
Han lägger händerna om mitt täcke på sängen.
"Du är rätt tystlåten." Säger han.
"Jag väntar på att du ska använda dig av dina tio minuter. Eller ville du bara kolla på min inredning?"
Han ställer sig upp och går fram till mig.
"Jag vill ge ett förslag."
"Så gör det då." Säger jag och backar undan från honom.
"Jag vet att du inte litar på mig. Eller gillar mig."
"Hur vet du det?" Frågar jag och fortsätter backa medan han bara kommer närmare mig.
"Åh snälla. Det visste jag redan när jag stötte på dig i badrummet." Säger hanmed ett busigt leende på läpparna.
"Okej. Kom till saken."
"Jag har ett rykte på mig. Ett som verken min familj eller andra inte tycker är så bra. Och du vill bli kär. Eller hur?" Han kollar frågande på mig medan han håller i en av mina favoritböcker av Stephen King.
"Jag klarar mig väldigt bra utan kärlek." Säger jag strängt.
"Men din mamma vill att du ska hitta någon. Helst någon rik."
"Hur vet du det?"
"Därför jag vet. Om vi låtsas vara tillsammans kan mitt rykte bli bättre. Och du kan göra din mamma nöjd. Plus att det kommer göra dig attraktiv till andra bra,bättre män." Säger han medan han går i cirklar runt om mig. Som att han är ett rovdjur och jag är hans byte.
"Du föreslår alltså att vi ska bli tillsammans?"
"Inte på riktigt. Bara till dess att mitt rykte är över och att du hittat någon av samma ekonomiska standard som jag. En bättre man. Jag känner många. Jag kan hitta en åt dig. Bara hjälp mig bli av med detta rykte och jag lovar att du aldrig kommer ha med mig att göra längre."
"Och om jag vägrar?"
"Då slipper du? Inga förbindelser. Jag ville bara föreslå det."
Jag vänder mig om och kollar på en bok som jag lagt åt sidan. Det kanske inte är ett sådan dålig idé. Jag menar jag inte jätteintresserad av det men han kan verkligen hjälpa mig och jag kan göra samma för honom. Kanske det är en idé. Eller ja värt ett försök.
Jag vänder mig om och kollar på honom.
"På ett villkor."
"Vad som helst."
"Vad är det för rykte som går om dig?"
Levi ler ett ondskefullt leende.
"Du kan alltid fråga Julia. Eller någon annan tjej på campus. Men om du vill höra min sida av det ryktet får du vänta. Två månader. Så jag vet av säkerhet att du gör det vi kommer överens om."
Jag kollar på honom. Inspekterar varje yta av honom. Jag kan härda ut i två månader. Som sagt jag kan alltid fråga någon. Men det verkar som att hans sida av historien är det viktigaste för honom.
"Två månader då."
Han ler och håller fram sin hand. Jag skrattar lätt och tar tag i hans hand.
Vad har jag gett mig in i?
Han går fram till mig och tar ömt tag om min hand.
"Du vet att vi verkligen måste agera kära." säger han
Han flyttar sina händer till mina höfter och klämmer lätt på dom.
"Jag kan agera kär."
Han trycker lätt på dom så jag backar bakåt. Han trycker min kropp mot min garderob och trycker sig själv hårt mot mig.
"Bevisa det." Säger han och flyttar sina händer sakta upp mot mina bröst.
Jag andas häftigt. Mer intensivt.
Jag tar tag om hans axlar och trycker mig uppåt. Han lägger sina händer om min rumpa och lyfter upp mig och dunstar mig hårt tillbaka mot min garderob.
Jag spänner mina ben runt om hans midja i hjälp att hålla mig uppe.
Jag drar mina fingrar upp för hans nacke och in genom hans hår.
Jag försöker lista ut hur vi gick från att skrika på varandra till det här.
Men det här känns lite bättre.
"Jag tänker aldrig tvinga dig till något." Säger han och håller om mig hårdare.
"Bra." Säger jag och för mina läppar mot hans.
I en sekund kan jag svära på att det kändes som att hela min kropp började brinna.