Levande begravd

Kapitel 1

Urinlukten kröp allt närmare för varje steg Magnolia tog mot den rostiga dörren i slutet av gången. Den fräna lukten stack henne i näsan och hotade med att dra upp maginnehållet för att måla om den mörka marken kring hennes fötter. Hon pressade baksidan av handen mot munnen när magsyran började krypa uppför strupen, hon skakade på huvudet och maginnehållet tvingades ned igen.

Samtidigt som hon lät fingertopparna rispas över de gröna växterna som klättrade längst väggarna, startade en av fläktarna i taket för att lindra hennes lidande i den konstanta hettan i hennes hemschakt. Hon drog bort ett blad och började leka med det mellan sina skitiga fingrar.

Magnolia var försenad, igen. Den här gången skulle säkerligen Kroalin skicka henne till förvaret också, där de skulle sätta henne i en cell utan mat och vatten; dömd till att tyna bort eller torteras för olydnad eller arbetsvägran. Det hade Kroalin tjatat om de senaste gångerna när hon kommit försent och nu började det nästan bli tråkigt med alla tomma hot. Det var nästan så att Magnolia ville till förvaret för då skulle någonting hända, eller så kunde de övre schakten få rasa ned över henne och verkligen se till att hon aldrig skulle få se hur det såg ut uppe på ytan där solen sken. Det spelade inte riktigt så stor roll vilken av alternativen det blev, bara någonting hände.

Hon blåste bort bladet mellan fingrarna och sakta dalade det ned på marken mellan hennes trasiga kängor.

I samma stund som bladet landade började marken skaka medan ett dovt ljud ekade genom gången och smågrus och blad rasade ned från taket. Magnolia kände igen det ljudet, det kom från ett ras från någon av tunnlarna längre bort. Den bortglömda guden hade äntligen hört hennes bön och skulle låta alla schakten rasa samman. Otäckt.

Snabba fotsteg kom från en av sidogångarna längre fram och ett gäng vakter svängde in i tunneln. Med snabba steg sprang de mot henne och bort från den rostiga dörren. De vita maskerna som täckte deras munnar och näsor var som alltid fläckfria, slangarna som gick bakåt till syrgastuberna fick dem som alltid att se omänskliga ut; och de vita uniformerna och skydden stod ut i den dystra omgivningen.

Magnolia tryckte sig mot väggen med hjärtat dånade i bröstkorgen. Växterna försökte gömma henne så gott det kunde, men det var förgäves. En av vakterna fick in ett hårt slag i magen på henne så att revbenen skrek till och hon föll stönandes till marken. Hon kippande efter andan.

"Du är sen till jobbet tvåögda-slumråtta!" ekade en av vakternas röst i kör med fotstegen innan de svängde in i gången där raset ekade ifrån och ljudet av deras kängor försvann.

Magnolia pustade ut, nu var hon säker igen. Åtminstone för ett litet tag.

Irriterat muttrade hon för sig själv när hon vände på handen som sved för att se det djupa såret som det ojämna och vassa golvet givit henne.

"Förbannade vakter och golvshelvete", svor hon när blodet sipprade kraftfullt över den lortiga handflatan. Hon satte sig upp på knä och tittade på klänningen, varje centimeter av det gråtyget och det vitaförklädet var fyllt av fläckar. Ville hon få en infektion och dö på plats kunde hon torka av sig på den, men då skulle hennes mormor personligen gå ned till helvetet för att ge henne en örfil om hon gjorde något sådant dumt. Så istället torkade hon bort blodet på växterna, väl medveten om att vakterna skulle leta upp henne och slå ihjäl henne när de fick syn på det hon skapat; då ingen fick röra växterna enligt lagen.

Hon reste sig upp och magen skrek av ömhet efter slaget. Lunkande gick hon fram till dörren där hennes spegelbild visade sig svagt i den lilla fläcken som rosten inte hunnit bita sig fast i än. Det mörkbruna håret, som hon inte hade tvättat på tre veckor, hängde stripigt längst sidorna. De smala kinderna grävde sig in under kindbenen och hennes ögon, vilka alltid fick allas uppmärksamhet, stirrade tillbaka på henne. Det vänstra ögat var av den klaraste blåafärgen och det högra var lika svart som när vakterna brukade släcka ned hela schaktet.