Missing Luna

Kapitel 3

"Sen nu", svarar Amelia med en fånig grimas, följt av ett högt skratt som får mig att dra på munnen. "Yolo, eller hur?" Hon fiskar sedan upp telefonen ur handväskan för att göra beställningen.

En halvtimme senare kämpar jag med att få pizzakartongerna ur bilen, genom snöstormen och in i huset. Uppgiften blir inte lättare när den enorma Schäferhunden Dexter möter oss i dörröppningen med en ivrigt viftande svans. Han trycker sig lyckligt mot Marias ben och tvingar henne klappa honom en stund. Hon skrattar lågt åt honom och hälsar med en röst man vanligtvis tilltalar småbarn.

Jag sparkar av mig skorna och hänger av mig dunjackan. Amelia tar kartongerna jag tillfälligt ställt på hatthyllan in i köket. Doften av varm, nybakt pizza strömmar mot mig när hon öppnar locket och släpper aromerna fri i luften.

"Mm, vad gott det luktar!" säger Maria drömmande när hon kommer in i köket.

Jag knycker en liten smakbit, som jag tuggar i mig medan jag går in i vardagsrummet för att sedan sjunka ner i soffan.

"Det är faktiskt jättegott!" slafsar Amelia, och när jag förvirrat vrider på huvudet för att se om hon också gjort som mig, tillägger hon: "Alltså, champinjonerna."

Jag skrattar lågmält till. "Vilken tur att du tillämpade yo-yo regeln."

"Yo-lo regeln. Please."

Jag himlar med ögonen och påpekar att det var det jag sa, även om det inte var det.

Amelia kommer in i vardagsrummet med de två kartongerna i högsta hand. När hon satt sig i soffan och öppnat locket inser jag att hon redan ätit en stor del av sin pizza. Det faktumet får mig att flina och sedan himla med ögonen igen åt henne.

"Smakprov", påstår hon ursäktande och håller upp pekfingret i luften. "Så vad vill du se?"

"Komedi." Klart val. Jag tar upp fjärrkontrollen (som jag tydligen satt på) ur soffan och knäpper på TV:n. Sedan trycker jag in mig på Netflix och väntar på att den röda skärmen ska ladda klart.

"Det finns ju den där nya filmen som just gått på bio", säger Amelia, samtidigt som hon trycker in en alltför stor pizza bit i munnen. "Jag... tror... det är en komedi", tuggar hon med munnen full.

"Vad heter den?" frågar jag, bläddrandes mellan de olika filmerna under kategorin 'komedi'.

"Jag minns... inte", svälj, "men jag vet hur framsidan ser ut. Å vänta lite, stanna där. Är det den? Alltså den med... jo, det är är den." Hon har lutat sig fram i soffan för att kunna se bättre.

"Är den bra?" frågar jag.

"Folk säger det i alla fall."

Jag tar det som ett ja och trycker igång den. Medan förtexterna rullar på slänger vi båda upp fötterna på soffbordet, och jag drar loss en skiva av den färdigt skurna pizzan.

Inom kort dyker texten 'Walk of lucky powers' upp med silvriga bokstäver och filmen börjar. Då slår det mig att vi glömde köpa chips, men Amelia säger att det kanske är lika bra.

Det räcker inte länge innan de stora pizzorna är uppätna och två uppblåsta tjejer belåtet påpekar att de ätit upp en hel var. Båda skrattar till av det faktum att vi kommer väga runt hundra kilo som vuxna.

Men när man minst anar det... krasch. En vit Toyota kör in i ett skyltfönster så glasskärvor flyger åt alla håll. Huvudpersonen bakom ratten och personerna i baksätet skrattar till och utbrister att det där var as grymt. Inte en enda skråma syns på dem. Någon av karaktärerna säger ett dumt skämt som får Amelia att skratta högt.

En oväntad syn får mig att förvridas i minnet av olyckan för två veckor sedan. Jag ser inget annat framför mig än den krossade bilen. Genom rutan skymtas pappas skadade ansikte och han ser så livlös ut att jag blir riktigt illa till mods.

Förtvivlat tvingar jag bort minnet och fortsätter följa med i filmen. Men det räcker inte länge innan en farfar dör, och till min stora förskräckelse börjar alla hurra och fira att han äntligen är död.

Hur kan de? Är frågan tankarna kretsar runt. Bara en minnesbild av mina föräldrar får tårarna åter att samlas i ögonen, och ärligt talat för jag en strid mot dem. Jag får kämpa med att lyckas hindra dem från att rinna nerför kinderna.

Amelia tjuter nästan av skratt då det visar sig att farfar inte alls var död. När släktingarna utbrister höga protestljud står jag inte ut längre. Bara stäng av.

"Amelia", harklar jag mig och hon möter frågande min blick. Hennes ögon är ivrigt uppspärrade och hon ser ut att vara riktigt inne i filmens handling.

"Jag måste... ta lite frisk luft", mumlar jag, lättad över att ha kommit på någon slags ursäkt.

"Larissa?" säger Amelia oroligt och drar ihop ögonbrynen en aning. "Hur är det?"

"Bra," lögn, "det är bara det att... jag... jag måste rensa tankarna lite. Förlåt, se vidare utan mig."

Jag reser mig ur soffan och tar med mig de tomma kartongerna för att slänga dem i soporna.

"Är du säker på att allt är bra?"

"Ja, det är lugnt. Oroa dig inte." Jag stiger i mina skor och drar upp dragkedjan till dunjackan. Innan jag går ut i mörkret försäkrar jag henne om att jag alldeles strax är tillbaka.

Tråkigt kapitel, I'm sorry. 

Jag vill upplysa att jag skrivit om det här kapitlet, eftersom texten sög. Men såklart ändrar inte händelserna utan bara sättet allt är skrivet på. :)

Kram på er!

//Sectress