Magic Love

Kapitel 8

Den där Jace var skum och för att vara på den säkra sidan var det bäst att hålla sig borta.

Hans syster däremot.

Inte nog med den plötsliga immuniteten mot min charm, så verkade hon ha gått från att ha kollat in mig till att vara irriterad över min existens. Min slutsats? Hon spelade definitivt svårflörtad.

För en människa var hon dessutom alldeles för intressant. Kanske var det för hennes svårflörtade beteende eller iskalla blågröna ögon. Jag hade inte fått ett tycke för henne, hon var bara intressant och ny. Tjejerna i Moskva var annorlunda liksom tjejerna här var. Nya områden innebar alltid nya möjligheter och upplevelser. Nu var visserligen skogarna i Colorado mitt hem, men jag hade inte varit här på närmare 10 år. Ett decennium var inte mycket, men det var tillräckligt för att känna sig som en främling bland människor.

Ett dovt yl fyller skogen och jag stannar upp för att direkt vända mig mot dess riktning. Med rynkade ögonbryn fnös jag till för att direkt börja springa mot platsen jag lämnat bilen och Daiva.

Vad stod nu på? Kände de inte av att de var en människa i närheten? Hon hade inte gett sig av in i skogen ensam?

En vindpust slog mig och mina ögon vidgades snabbt. Hennes söta doft var blandad med ett flertal andra. Det var definitivt något som inte stämde. Hon var inte ensam och verkade inte vara med vilka som helst eller rättare sagt, vem som helst.

Ilsket ökade jag hastigheten då jag fick se synen framför mig lite längre bort.
Ljudet av hastiga andetag och gråtliknande ljud var som ett slag i magen. Ilskan växte likt ett ostadigt åskmoln och jag morrade mörkt mot dem.

De verkade rycka till liksom de varit för fokuserade på den darrande människotjejen för att hålla koll på omgivningen.
"Far, vad i helvetet håller ni på med?!" Ryter jag fram för att tränga mig förbi min fars närmaste män och se Daiva ligga medvetslös på marken.

"Vad i helvete har du gjort?!" Vrålar jag och ger de två vakterna vid Daiva varsin svart blick.
Deras ögon vidgas men tittar väntades på min far som varit tyst under hela tiden.

"Flytta på er." Morrar jag fram och de tittar fortfarande mot min far likt jag inte precis gett dem en order.

"Flytta på er, sa jag!" Vrålar jag tillslut och de flyttar sig bort från henne.
Med hjärtat i halsgropen skopar jag upp henne i min famn för att direkt få syn på hennes svullna röda kind och mina ögon svartnar igen.

"Har du tappat förståndet?" Vrålar jag mot min far som inte rört en fena till muskel i ansiktet. Allt han gör är att stirra på mig med samma uttryckslösa uttryck.

"Hon är en fucking människa! Vi har ett grupparbete i historia tillsammans och skulle jobba hemma hos mig! Alla vet hur de ska bete sig om en människa träder in på territoriumet! Vad i helvete gick snett?" Jag stirrar mörkt på min far som med avsmak tittar ner på Daiva i min famn.

"Vad det du som slog till henne?" Morrar jag ilsket mot honom och för att trycka henne närmare mitt bröst.

"Det där, son, är ingen människa." Jag fnyser åt hans paranoia.

"Hade hon varit en häxa hade jag vetat om det! Varför skulle hon ens ha följt med mig frivilligt hit?!" En lätt fnysning flög ur honom och han skakar sakta på huvudet.