Vargtjejen

Kapitel 17

Tidigare: "Jag vågar knappt följa med Max in i stugan, men jag gör det ändå, med osäkra steg."

~~~◇~~~

"Mamma?" Viskar Max när han öppnar en utav sovrums-dörrarna inne i stugan.

En tunn kvinna ligger i den stora sängen som står placerad mitt i rummet.

Hon stönar av smärta när hon försöker säga något till svar, som bara kommer ut som ett mummel.

"Är det..?" Säger jag och kollar på Max.

Han nickar.

Det är min.. våran, biologiska mamma.

Max sätter sig på sängkanten och drar handen längs med.. mammas.. svettiga panna.. "Luna är här"

"Luna.." hörs tyst ifrån kvinnan.

Jag sätter mig på huk bredvid sängen och tar kvinnans hand i min hand.

Hon öppnar upp ögonen och tittar på mig för några sekunder, innan hennes ögonlock tungt faller ner igen. Hennes ögon är röda, röda varg-ögon.

"En kvinnlig alfa?" Viskar jag förvånat.

"Den enda kvinnliga alfan" säger Max.

"Hur?" Frågar jag.

"Om du fått minnena tillbaka hade du vetat.."

Jag blir nästan lite arg, det kan inte vara mitt fel att jag inte minns någonting?

"Vem tog mina minnen då?" Säger jag lite för högt.

"Jag.." hörs ifrån kvinnan.

Hon hostar och öppnar sakta ögonen igen och kollar ner på mig. "Jag gjorde det.. för.. din skull.." stönar hon fram.

"Du minns inte det här" säger Max och fortsätter "men när pappa blev mördad så gick du sönder" han skakar på huvudet. "Du ville inte leva. Så mamma besökte en gammal vän till flocken, en häxa."

Jag förstår inte, finns det häxor nu också?

"Mary-Jane, som hon heter, hjälpte till med att ta fram ett smycke som skulle ta bort minnet utav pappa"

Han pausar några sekunder.

"Men det skulle även komma att ta bort allt som har med varulvar att göra. Du skulle inte minnas någonting ifrån det livet, inte oss, inte att du själv är en varulv. Allt skulle försvinna"

Han kollar ner på kvinnan.

"Mamma bestämde att så fick det bli, för att du skulle bli lycklig igen. Vi hade inget val."

"Så du påstår att jag alltid varit varulv?" Avbryter jag.

"Du är född till varulv, Luna" svarar Max och vänder blicken tillbaka till mig. "Ditt sinne bara trodde att du blev en varulv när Kian bet dig, men du har alltid varit det, kvinnor kan inte bli varulvar, de föds till det."

"Hur vet du att Kian bet mig?" Frågar jag förvånat.

"Vi har följt dig Luna, vi är din familj, din flock, vi skulle aldrig överge dig"

Jag bryter min och Max's ögonkontakt och vänder blicken till kvinnan som är min mamma..

"Vad har hänt henne?" Frågar jag och stryker sorgset handen över hennes blöta panna.

"Vi stötte på ett gäng omegas.. de tog henne och torterade henne.." Max's snälla ögon brinner nu utav hat.

"Jag spårade henne till en stuga" fortsätter han. "Jag fick iväg henne men råkade själv bli tillfångatagen"

Direkt kommer trillingarna och vad Kellie berättade om upp i mitt huvud.

Vad var det hon sa nu igen? Hon hade hört någon mer bli torterad en kväll? Var det Max hon hörde?

"Jag lyckades ta mig därifrån. När jag kom hem hittade jag henne såhär"

Max tittar sorgset på kvinnan som ligger i sängen.

"Hon är döende Luna" säger han och skakar långsamt på huvudet. "Det finns inget vi kan göra".

Trillingarna har dödat min mamma, min riktiga mamma. Och min pappa, är också död? Mördad? Utav vem?

"Vad hände pappa?" Frågar jag medans ilskan bubblar inom mig.

"Han blev skjuten, jägarna" svarar Max.

Och i samma sekund som han säger det så ramlar jag tillbaka till minnet på stranden med den svarta vargen.

Allt spelas snabbspolat upp i huvudet igen och pausas när monstret vid skogskanten visar sitt ansikte.

Jag känner igen det ansiktet. En gubbe med camouflage-kläder.

Jörgen Backman.

Han är ledaren i en hemlig jägarkår och är specialiserad på att hitta och döda varulvar.

"Den svarta vargen på stranden, var det min pappa?" Flämtar jag när jag kommer tillbaka till verkligheten.

"Ja.. våran pappa.." Max tittar sorgset ner i golvet.

"Jag minns.. Jörgen.." Får jag ur mig.

"Han dödade honom" morrar Max lågt och knyter nävarna, fortfarande med blicken fäst i golvet.

Jag känner hur min ilska bubblar upp, Jörgen tog min pappa ifrån mig. Och nu tar trillingarna min mamma ifrån mig!

Jag klarar inte av att hantera det och jag känner hur mina huggtänder växer fram och käken förändras.

Mina naglar blir till långa klor och snart står jag där som hälften människa och hälften varg.

"Luna!" Ryter Max. "Vad håller du på med?"

"Jag ska döda Jörgen så som han dödade min pappa!"

"Kontrollera dig Luna! Du kommer själv bli dödad annars!"

Max tar tag om mig och föser in mig i ett annat rum.

"Gör inte sådär framför mamma!" Väser han och håller upp ett finger mot mig.

Jag andas häftigt och nästan skakar.

"Kontrollera dig!" Max kollar allvarligt på mig.

Kontrollera din varg Luna.. Kontrollera din varg..

Diego's röst hörs i mitt huvud.

Jag andas så som han lärt mig och upprepar frasen 'Kontrollera din varg' i mitt huvud.

Mina klor dras sakta in och min andning blir lugnare.

Käken rättar till sig och tänderna blir "normala" igen.

Jag andas långsamt ut en sista gång och tittar sen upp på Max.

"Hur ofta förvandlas du egentligen? Jag såg hur svårt du hade för det när vi skulle springa hit"

"För sällan" svarar jag kort och vänder om och lämnar stugan.

Jag sätter mig på trappen utanför med huvudet vilande i mina händer.

~☆~

För er som gillar denna så har jag börjat på en ny liknande berättelse, också om varulvar, som jag är lite aktivare på för tillfället. Den heter "Mira".

Jag kommer fortfarande uppdatera på denna, men inte lika ofta.

För er som vill ha mer från den här så håll ut! Det kommer ♡