Vargtjejen

Kapitel 5

Tidigare: "- Snälla.. hjälp mig bara att hitta Kellie. Vill du fortfarande inte vara kvar med oss efter det så kommer jag inte hindra dig ifrån att gå.. Säger Kian bedjande."

~~~◇~~~

"Okej.. för Kellies skull.." Svarar jag och Kian pustar ut.

Jag tar upp telefonen och skriver ett sms till mamma att jag sover hos Janina. En lögn.
Jag ser Linus sms, undra vad det är han har till mig.. jag släpper funderingarna på det ganska fort och fokuserar istället på Kellie, hon behöver min hjälp nu.

Jag följer med Kian ut ur skogen till en parkering där han ställt sin bil. Han hoppar in och jag står kvar en stund och andas.. Okej.. tillbaka till varg-livet då.. tänker jag och tar ett djupt andetag innan jag också sätter mig i bilen.

"Hur hittade du mig?" Frågar jag.

"Jag kommer alltid att hitta dig Luna." Svarar Kian utan att lyfta blicken från vägen.

Jag inser att han såklart använt luktsinnet.. något jag stängt av för längesen, det var väl så Leon och Izak visste att jag var en varulv antar jag.
Jag är flockens bästa spårare, det är så vi ska hitta Kellie så nu måste jag aktivera det igen, vare sig jag vill det eller inte.

Jag använder sällan något av mina varg-sinnen, jag vill inte ha något med det att göra, men ibland kan jag inte behärska det, t.ex. vid fullmåne.. Jag skiftar till varg en gång var tredje månad för att ha det under kontroll. Det är egentligen allt för sällan.. man bör skifta minst en gång i månaden, annars kan det hända att man skiftar utan att kunna kontrollera det, vilket kan bli bland människor och det får INTE hända. En regel hos varulvar är att aldrig någonsin byta form framför en människa.

Vi kommer tillslut fram till där flocken håller till. Det är ett stort hus ute i skogen, med gräsmatta runtom. Vi åker in på grusplanen framför huset och kliver ur bilen.

Kian går in men jag står kvar ett tag och bara tittar på huset. Det var här allt hände, det var här allt startade..

Plötsligt får jag en klapp i ryggen. "Luna! Du är tillbaka!" Hörs en välbekant röst.
Jag skrattar och svarar att "Ja, jag är visst det Nicolai".

Nicolai, också kallad Nico, är flockens clown kan man säga, han kan alltid få en att le, även i de jobbigaste stunderna.

"Jag är här för att hjälpa till att hitta Kellie, men jag stannar inte kvar efter det" poängterar jag.

Nicolai nickar. "Jag förstår".

"Är Diego också här?" Frågar jag.

"Ja, alla är här, förutom de två nya". Svarar Nico och vi går tillsammans in.

Jag får ett varmt välkomnande ifrån Diego, flockens starkaste.
Han kramar om mig hårt, "Vi har saknat dig Luna!"

"Jag har saknat dig med Diego" svarar jag och sätter mig i en utav fåtöljerna.

"Så.. Vi har två nya. De kommer inte vara med oss i det här. Det blir vi fyra bara, som på gamla goda tiden." Säger Kian och gör ett försök till ett leende. Han sneglar åt mitt håll som för att se hur jag reagerar.

"Så de är tillbaka?" Frågar jag för att komma in på det som är viktigt här.

"Ja, alla tre" svarar Kian.

Trillingarna, en liten flock med ensamvargar, tre stycken omegas som tidigare inkräktat på vårat revir. Enligt reglerna så får inte ensamvargar bilda flock, men dessa tre är kända för att strunta totalt i alla regler, vilket drabbar oss andra.

"Okej. Vart börjar vi? Vad har vi att utgå ifrån?" Frågar jag. Jag vill sätta igång nu så jag kan få komma härifrån någon gång.

"Inte inatt Luna. Inatt ska vi sova, ditt rum står kvar så som du lämnade det" svarar Kian.
"Vi möts här igen imorgon bitti så går vi igenom planen då"

Jag förstår inte hur han INTE kan vilja starta direkt, det är ju hans lillasyster!
Nåja.. Alla lämnar vardagsrummet och jag själv går mot mitt gamla sovrum på övervåningen. Det är första gången på flera år som jag är här igen. Jag är nervös..

Jag lägger handen på handtaget och trycker långsamt ner det samtidigt som jag puttar lite lätt på dörren så den glider upp.

Mitt gamla rum.. när jag var här sist brottades jag med tankarna om jag skulle lämna Kian eller inte, jag var så kär i honom.. och så ung.
Jag drar handen längsmed byrån och damm samlas upp på mina fingrar.
På byrån står ett fotografi, det är på mig och Kian, innan allting..
Han var min första och största kärlek, jag har aldrig älskat någon som jag älskade honom. Men heller aldrig hatat någon så som jag hatar honom nu.

Jag sätter mig på huk och drar ut en låda i byrån, mina gamla kläder ligger kvar. Jag verkligen bara lämnade allting och drog.

Jag tittar mig runt i rummet. Allt här är ångest. Allt här är jobbiga minnen. Tapeterna, byrån, sängen, allt.

Allt blir bara för mycket, jag reser mig upp och tar fotografiet på mig och Kian och kastar det rakt in i väggen, det går sönder och glasbitar flyger ut i rummet. Mina klor växer fram och jag börjar riva ner alla tapeter och gamla fotografier på väggarna.
Jag tar tag i täcket och river ner det från sängen, lampan som står på nattygsbordet åker med ner i golvet och går sönder. Jag sliter itu både täcke och kuddar så bomull flyger, tar tag i den nedre sänggaveln och rycker lös den så sängens nedre del hamnar på golvet.
Jag tar i allt vad jag kan och slår i väggen, den går sönder och precis då kommer Nico in genom dörren och springer fram mot mig. När han är en meter ifrån mig så stannar han, ingen vill bråka med en arg Luna.

"Luna! Snälla kolla på mig!"

Mina ögon lyser i gult och mina klor och huggtänder är framme.
"Låt mig va!!" Väser jag och slungar ett slag mot Nico som precis hinner ducka undan det.

"Luna du är inte dig själv, det är månen, jag kan hjälpa dig" försöker Nico och närmar sig sakta.

Han lägger sin hand på min axel och jag vänder runt och smäller till honom i bröstkorgen så han flyger iväg och slår i golvet.

"Luna!" Väser Kian som precis kommit springande in i rummet tillsammans med Diego.

_______________________________________
~♡~
Nicolai:
20 år. Tillhör Kians flock och är den lite mer barnsliga och roliga typen.

Diego:
23 år. Tillhör Kians flock och är den starkaste i flocken.