Vargtjejen

Kapitel 13

Tidigare: "Jag kisar med ögonen och biter ihop tänderna, han ska inte få komma undan den här gången.."

~~~◇~~~

Han har mörkt svart hår, ser ut att vara längre än mig och är ganska musklad.

Jag smiter upp från min plats och går sakta mot ingången där han står, fortfarande lutad mot väggen, hela tiden har jag blicken fäst på honom, så att han inte kan försvinna.

"Vad vill du mig?" Frågar jag lite argt när jag når fram till honom.

"Inget" svarar han med ett leende, utan att släppa blicken ifrån filmen.

Hans lugg är rufsig och hänger ner över pannan, håret är kortare på sidorna och längre uppe på huvudet, han har en grå huvtröja och ett par svarta mjukisbyxor.

"Jag vet att det var du" säger jag och ställer mig framför honom med armarna i kors.

Han fortsätter le och rätar på sig. Han är säkert ett huvud längre än mig och fortsätter bara nonchalant att se på filmen över mitt huvud.

Jag börjar hoppa för att störa hans tittande på filmen, "hallå? Svara mig!" Ropar jag och viftar med armarna.

Killen börjar skratta.
"Jag ser dig" säger han och kollar ner på mig med ett leende.

Plötsligt dyker Kellie upp och killens leende går över till en allvarlig min och hans blick fästs på Kellie.

Kellie stannar upp med sina popcorn och drickor i famnen. Hon kollar oroat på mig och sedan byter hon blicken till killen bredvid mig.

"Vem är han?" Frågar hon och nickar mot killen.

"Max" säger han med allvarlig röst.

Jag förstår inte vad som fick honom att bli så dödsallvarlig helt plötsligt.

"Men jag ska gå nu" säger han och stirrar på Kellie.

Jag rynkar på pannan och tittar på Kellie, sedan tillbaka på killen, Max.
Jag fattar ingenting.

Killen går och Kellie kommer fram till mig, "Vad var det med honom?" Frågar hon och höjer på ögonbrynen.

"Ingen aning" säger jag. Utan att nämna att han är vargen från förut idag.

•••

Vi käkar upp popcornen och dricker läsken medans vi ser klart filmen, som faktiskt var helt okej ändå.
Jag har halvt suttit och haft koll på ingången ifall Max skulle dyka upp igen, men har inte sett någon mer än ett litet gäng ungdomar som gick in en kort stund innan de lämnade igen.

"Klockan är mycket, ska vi gå hem?" Föreslår jag.

"Ja, jag är rätt trött faktiskt" instämmer Kellie.

Vi slänger popcorn-kartongen och läsk-burkarna på vägen ut.

Kellie tittar skämtsamt på mig och lutar ryggen mot dörren ut så den öppnas "han snubben verkade ju intresserad utav dig"

"Äh, ge dig nu!" Säger jag och skrattar.

Precis då nästan krockar vi med Janina utanför bion.

"Hej?" Säger hon och kollar lite snett på oss.

Jag och Kellie slutar skratta. "Hej Janina, jag såg dig inte" säger jag lite osäkert.

"Nej jag märkte det" säger Janina och skannar mig och Kellie från topp till tå.

Jag och Kellie sneglar på varandra. Janina verkar sur..

"Vart är du påväg?" Frågar jag för att bryta den stelna tystnaden.

"Hem." Är allt Janina svarar.

"Okej.." säger jag och Janina suckar och går vidare.

Jag och Kellie står kvar som två frågetecken.

"Vad var det med henne?" Frågar Kellie.

"Ingen aning" svarar jag och rycker på axlarna.

•••

När vi kommer hem så möter mamma oss i dörren.

"Justja mamma, är det okej om Kellie bor hos oss i några dagar..?" Frågar jag bedjande innan jag tar av mig skorna.

"Ja visst, Kellie är alltid välkommen" svarar hon.
Mamma har alltid gillat Kellie.

Kellie är den där tjejen som de flesta tycker om, hon är trevlig och mjuk, för det mesta. Hennes långa svarta hår och nästan alltid glada smiley får henne att verka harmlös. Men det vet jag att hon inte är, Kellie kan verkligen ryta ifrån om det behövs.

Vi går och lägger oss och somnar direkt.

•••

Klockan slår 03:47 när jag plötsligt rycker till och sätter mig upp i sängen.

Vad var det där?? Jag sitter knäpptyst en stund och bara lyssnar, jag är säker på att jag hörde något.

Jag tittar ner på mitt halsband, det jag fick utav Linus. Det är något speciellt med det.. Jag tar den lilla vargen och kristallen i handen och kramar om den.

Plötsligt känner jag hur det strålar någonting ut från smycket och in i min hand. Det fortsätter genom armen och vidare upp till axlarna och sprider sen ut sig i hela min kropp, som ett vitt sken enda ut i fingerspetsarna.

Jag försvinner bort till en annan värld för några sekunder, sekunder som känns som timmar.

Jag ser en vit varg, den går längs med en strand, är det mig själv jag ser?

En svart varg dyker plötsligt upp och den vita viftar ivrigt på svansen och höjer huvudet, de springer tillsammans längs stranden och leker.

Ett skott hörs inifrån skogen intill stranden och vargarna rycker till. Den svarta vargen faller till marken, den är skjuten i sidan.

Någonting som liknar en stor svart skugga dyker upp vid skogsbrynet och den vita vargen reser ragg, sänker huvudet och morrar högt.

Plötsligt visar sig ett ansikte i den mörka skuggan, ett människo-ansikte.

Jag känner igen det ansiktet!

"Luna!?" Kellie sitter på min säng och skakar om mig och jag vaknar ur min dröm som känns som ett.. minne?