Vargtjejen

Kapitel 6

Tidigare: "Luna!" Väser Kian som precis kommit springande in i rummet tillsammans med Diego."

~~~◇~~~

"Nico förlåt" säger jag och kämpar för att lugna ner mig och gå tillbaka till mitt människo-jag.

"Det är lugnt Luna, så stark är du ändå inte" säger Nico lite skämtsamt och reser sig med handen mot bröstkorgen. "Några brutna revben kan jag nog ta".
Diego och Kian hjälper honom upp.

Diego tar med Nico därifrån och Kian står kvar och kollar på mig och skakar på huvudet. "Vad håller du på med? Hur ska du hjälpa Kellie såhär har du tänkt?" Väser han innan han också går.

Jag går fram till fönstret och kollar ut. Det var inte jag som valde det här.. Allt är ju pågrund utav Kian, det är inte mitt fel!
Jag känner hur raseriet börjar komma igen så jag stannar upp och tar några djupa andetag, precis som Diego lärde mig i början. Kontrollera din varg.. Kontrollera din varg.. Jag upprepar det några gånger innan jag till slut lägger mig i den trasiga sängen och somnar.

•••

Jag vaknar av att någon ligger och andas bredvid mig. När jag slår upp ögonen så ser jag Nicolai.

"Hej" säger han och ler.

"Nico förlåt.. Jag vet inte vad som hände, förlåt verkligen.." Säger jag och kollar bekymrat på honom.

"Äh, med mig är det lugnt, vi läker fort vet du" svarar han och blinkar åt mig. "Jag undrar mer hur det är med dig? När förvandlades du senast egentligen?"

"Två månader sen ungefär.." Svarar jag.

"Luna!" Utbrister Nico chockat och kollar oroat på mig.

"Jag vet, jag vet.. sluta Luna mig." Svarar jag lite surt och rullar runt och lägger mig på andra sidan.

"Vänd mig inte ryggen! Vet Kian om det här?" Frågar Nico.

"Inte än.." Svarar jag uppgivet, efter inatt så lär det ju bli en väldans diskussion..

"Kom. Vi springer en vända innan de andra vaknar." Säger Nico och drar i mig.

"Neee, jag vill intee.." protesterar jag lite sömnigt men inser att Nico inte kommer sluta så till sist går jag upp och följer med honom ut ändå.

Vi går till skogskanten och Nico byter enkelt form till sin gråa varg.
För mig är det inte lika enkelt, jag gör det för sällan.. Men jag sätter igång..
Det gör fruktansvärt ont i hela kroppen och tar lång tid, alla ben knäcks och formas om, mina naglar blir till klor och händer och fötter till tassar. Huggtänder växer ut och hela huvudet formas om, ryggraden böjs och svans och päls växer ut, men till sist så står jag där i min varg-form, en stor varg med vit tjock päls.

Jag nickar till Nico och sedan sätter jag fart ut i skogen. Det är som om allt som existerar är jag och Nico som löper mellan träden. Allt med Kian, att jag är en varulv, att Kellie är bortrövad av en flock med omegas, ingenting av det existerar, det är bara jag, Nico och skogen, ingenting annat.

Men plötsligt väcks jag ur min fantasivärld när vi stöter ihop med en annan varg.

Jag och Nico stannar upp och granskar den nya vargen med ett lätt morr.

Han morrar och går sakta mot oss. Jag tänker snabbt och använder mitt luktsinne, det är en utav trillingarna. Förhoppningsvis så vet han inte vilka vi är och går sin väg.

Jag signalerar till Nico att vi släpper detta och går, Nico förstår och vi vänder om hemåt.

Nico hinner före mig hem och när jag bytt tillbaka till människa och kommit in så har han redan berättat för de andra.

"Fick du hans doft Luna? Visst var det en av trillingarna?" Frågar Nico.

"Ja, därför lät vi honom gå. Nu kan jag följa spåret och hitta Kellie" svarar jag.

"Vadå du? Det här gör vi tillsammans" påpekar Kian.

Jag himlar med ögonen och skakar på huvudet. Jaja, det är ingen idé att diskutera med honom. Han är ju alfan..

Vi går till platsen där vi mötte vargen när vi var ute och sprang.
Jag får direkt upp spåret efter honom och börjar följa det. "Det kanske är bäst om bara jag går ifall det är en fälla" säger jag efter ett tag.

Kian förstår min poäng och beordrar Diego och Nicolai att hålla sig en bit ifrån, han själv gör detsamma. Jag vet att de fortfarande har koll på mig och är i närheten men jag känner mig ensam.

Ett lite skjul dyker upp och jag smyger mig fram sista biten. Jag hukar mig ner bakom en sten och vädrar. Ingen doft av Kellie, men en hel del ifrån trillingarna. De är helt klart här.