Tidsresenärerna (Bok 1)

Kapitel 20 Is this me?

Ellies POV

Förvirring! Känslan av hopplöshet och förtvivlan! Oron att du under bara några dagar kan tappa allt som en gång var du. Hur kommer man igen om det? Hur vaknar man på morgonen med insikten att ditt liv är värdefullt och värt att kämpa för? Hur?! Jag vill tro att allt började när May och Ben tog mig hit! Jag vill tro att alla andra är felande och jag är bara inte stark nog att ta mig igenom detta på egen hand. Men sanningen, den svåra, otillräckliga, obehagliga sanningen är att oavsett vad som händer så är skulden  min. Min mamma sa alltid att ansvaret alltid var mitt eget. Det finns ingen att skylla på, ingen orsak som rättfärdigar mina handlingar utan allt är mitt fel. Till och med mitt fängelse är mitt eget fel, det finns ingen annan förklaring till allt som har hänt. Det finns ingen som jag kan vända mig till och säga att du är orsaken till min förtvivlan för vi väljer alla själva vad det är som sårar oss mest. Det är ändå märkligt att det som egentligen skulle såra mig djupast är att förlora mina syskon. I mina yngre år uppskattade jag dem inte på det sätt som de förtjänade. Jag tyckte väldigt ofta att mina föräldrar favoriserade någon av dem, eller allihopa. Det kändes som om jag stod ensammen emot världen med allt ansvar en vuxen människa skulle bära och jag hatade att ingen av mina syskon kunde bära det med mig. Men jag bet ihop. Jag fick min lillasyster till dagis och mina bröder upp ur sängen. När Henric blev misshandlad grät jag i dagar för att jag inte kunnat hindra det. När Madde som är fyra år yngre blev mobbad kände jag hur marken under mina fötter sakta öppnade sig. Maktlösheten och oroligheterna var nästan mer än jag kunde stå ut med. Men hon är stark, precis som Henric och Pontus. Alla tre har blivit testade fysiskt och psykiskt av sin omgivning i skolan medans jag bara suttit bredvid som en betydelselös åskådare. Men det gjorde ont! Det gjorde mer ont än jag någonsin trodde var möjligt men det som har gjort ondast är inte någon utav dessa händelser. För de kom alla till mig, vi tog oss igenom det tillsammans. För att vi är starka! Nej det som gjorde ondast var att när jag flyttade hemifrån, kunde pappa inte vänta med att göra om mitt rum till en garderob. Mitt 5 kvadrat meter stora rum som låg alldeles precis bredvid ytterdörren byggdes om under de två första veckorna. Det som gör ont är inte det praktiska i situationen. En familj på 6 personer behöver det utrymmet, nej, det som gjorde ont var att trots hur mycket jag än älskade min familj så var det så enkelt för dem att radera mig från deras hem. Det var som om jag aldrig bott där och hur mycket jag än försökte göra mig tillfreds med tanken så kändes det som om jag förlorade dem alla den dagen.

Men jag vägrade att acceptera sanningen, jag vägrade att tro att jag inte betydde något för dem så jag kom hem. Jag flyttade hem en kort stund innan jag fick en egen lägenhet men jag gjorde allt för att hjälpa dem. Maddes skolgång, mammas företag, jag försökte att hjälpa pappa till att tro på sig själv igen. Men förgäves. Mina systrar uppskattar mig, det vet jag och de älskar mig men de två personerna som jag mest av allt ville ha acceptans, respekt och kärlek ifrån kunde inte ge mig det. I mitt ansikte såg de aldrig en dotter, de såg bara ett skal av en människa som aldrig skulle bli något annat än ett redskap för dem.

Under mina dagar här inne har jag tänkte mycket på min familj. Jag har anklagat mig själv för att ha begärt för mycket av dem, av mina föräldrar. För om inte dina egna föräldrar kan älska dig, vem kan då göra det? Jag är nog helt enkelt inte värd att älska. Jag vill tro att mina småsyskon behöver mig men innerst inne känner jag att de skulle klara sig fint utan mig. Precis som mina vänner skulle vara vid liv om det inte vore för mig. Jag är patetisk, självisk och egocentrisk. Vem kommer någonsin att uppskatta sådana egenskaper?

Tårar forsar nedför mina kinder och jag stryker irriterat bort dom. Gråta är för svaga, vekliga personer och jag är inte svag! Jag har inte kommit såhär långt och blivit testad så många gånger att jag bara tänker ge upp. Det är skillnaden mellan mina föräldrar och mina vänner. Ingen av dem, oavsett vad de sa innan de dog, skulle vilja att jag gav upp. Men mamma och pappa skulle inte ha några problem med att se mig bryta ihop och förvandlas till den patetiska människa de innerst inne vet att jag är.