Tidsresenärerna (Bok 1)

Kapitel 15 The close up

Jacks POV

 

Detta kan bara inte hända, tänker jag. Ellie kan inte ligga medvetslös på golvet och det kan inte vara May och Ben som gör detta mot henne. de går emot allt som jag vet om dem. De brukar ju vara de mest försiktiga personerna i vår vänskapskrets men nu, nu vet jag inte längre.

-Sluta!!! Försöker jag skrika, lägg av!

Men ingenting kommer över mina läppar. Vad i helvete ska jag göra? Jag måste hjälpa henne på något sätt, men hur? Förtrollningen som May kastade över mig tillåter inte att jag rör mig eller säger något. Det är en märklig känsla när man är förhäxad på detta sätt. Det känns mer  som en mardörm än verklighet.

Jag ser hur Mays ögon börjar lysa gula när hon viskar ut ord som driver in mer smärta i Ellis redan medvetslösa kropp. Hon vrider sig och stönar högt av smärta. May bara fnittrar exalterat och fortsätter.

- May, lugna ner dig, väser Ben åt henne, mer magi och Merlin kommer hit, det vet du.

- Men vi kan döda henne nu och få det överstökad. Svarar May och vänder sig om. Hennes ögon lyser av förväntan och jag känner rädslan krypa längs med ryggraden på mig. Vad har hänt med henne? Vem är hon? Tänker jag skräckslaget.

- Mogana skulle bli så stolt över oss, fortsätter hon.

- Morgana vill ha henne levande och det vet du.

Ben tar henne hårt i överarmen och tvingar henne att se på honom. En kort stund står de och stirrar in i varandras ögon innan jag ser ett leende stiga på Mays läppar. Hon vänder blicken mot mig och flinar.

Jag har sett tillräckligt med film för att veta att en sådan  blick aldrig är bra.

-May, säger Ben varnande, vad tänker du på nu?

Hennes blick vandrar mellan honom och mig och jag nästan se hur kugghjulen i hennes huvud snurrar.

Men innan hon hinner säga någonting flyger dörren upp. Merlin står i dörröppningen och ser från en person till en annan. Jag försöker visa med skakningar av huvudet och vädjande ögon att jag inte har haft något med detta att göra. Han tycks förstå och vänder sig mot May och Ben. Båda två är lamslagna av chock. Men innan Merlin hunnit göra något slänger sig May fram och griper tag i Ellies arm. Med ett lätt poff försvinner båda två precis framför ögonen på oss.

Jag känner att förtrollningen på mina läppar sakta börjar släppa och jag gör enträgna försök till att prata.

- För sent, viskar Merlin tyst för sig själv, jag kom för sent.

Aldrig trodde jag att en man med hans erfarenhet och utrustning någonsin skulle kunna se så slagen ut. Det är som om all luft gått ur honom och endast ett skal återstår.

- Merlin, säger jag tyst.

Han tittar upp på mig. Hans ögon är blanka och ansiktet är vitt. Han ser helt förstörd ut.

- Merlin, försöker jag säga försiktigt, vad var det som hände?

Han svarar inte utan stirrar bara tyst på mig. Jag kan se i hans ögon att han försöker avgöra om jag går att lita på.

- Ja det borde kanske jag fråga dig, fräser han, vad var det som hände?

Jag ryggar tillbaka när jag hör hans röst.

- Jag... Ehm... Hur...

- Det var en fråga unge man, en enda fråga. Svara på den!

Jag känner rädslan åter sätta klorna i mig. Han kommer inte att tro mig, skriker det i mitt huvud. Han kommer aldrig att tro mig. Han börjar gå framåt mot mig. Hotfullt och bestämt.