Tidsresenärerna (Bok 1)

Kapitel 14 In the dream you will find the truth

Ellies POV

Det är mörkt omkring mig. Jag ser ingenting, inte ens min egen hand. Jag försöker att gå men kommer ingenstans. Allt är så konstigt.

-Hallå, ropar jag högt, kan någon höra mig?

Det kommer inget svar tillbaka. Jag är ensammen i mörkret.  Huttrande av köld och rädsla  sätter jag mig ner på vad som måste vara ett golv. Hur kom jag hit? Var är jag?

Då ser jag ett ljus lite längre bort. En rund ring av ljus som sakta blir större och större innan den träffar mig i ansiktet. Bländad av det starka skenet blundar jag och öppnar åter ögonen.  Jag står på en brygga. Månen lyser på en annars molnfri himmel. Jag ser mig omkring. Uppe på toppen finns ett hus, ett stort hus med många fönster där ljus strömmar ut. Jag hör glada röster och skratt. Känslan av ensamhet tar åter över. Jag vet precis vart jag är. Mammas 40 års fest.

Jag ryser vid minnet av den festen och precis som i minnet ser jag mig själv komma gående ner mot brygga. Till och med på detta avstånd ser jag tårarna som rinner nedför mina egna kinder. Jag vet vad jag tänker, jag vet vad som kommer härnäst men jag önskar innerligt att detta minne aldrig existerat.

Jag ser mig själv gå fram till vattnet. Den kalla massan gulpar av och an ovetande om de kval flickan ovanför besitter. Jag går närmare för att se bättre. Ögonen är röda och jag stirrar långt bort mot horisonten. Inom mig vet jag precis vilka tankar som rullar i hennes huvud. Vem är jag? Varför finns jag? och allra viktigast, vem skulle sakna mig om jag försvann?

Jag backar bakåt, jag kan inte fortsätta se på mig själv. Speciellt inte efter det att jag vet vilka mörka tankar som rör sig i hennes huvud.

Då hör jag henne viska:

-Varför? Varför hatar han mig? Vad har jag gjort för fel?

I slow motion ser jag henne ringla ned på marken, tyst gråtandes. Jag känner mig lika hjälplös som bilden av mig själv som jag ser framför mig. Jag vill inte se mer!!! Jag vill härifrån!

Ljuset slår mig blind ännu en gång men denna gång när jag öppnar ögonen ser jag Stone hedge precis som den var innan allt detta hände. Innan vi kom till Camelot.

-Du är verkligen en patetisk liten varelse.

Rösten är sarkastisk och hånfull. Snabbt vänder jag mig om och ser henne stå där, Morgana.

-Vad vill du mig? Hjälplösheten är ännu inte släppt vilket gör min röst darrig och osäker.

Hon stiger fram ur skuggorna. Hennes svarta klänning smetar åt hennes perfekta kropp och hennes korpsvarta hår ligger i en fläta över axeln. Hon är vacker, dödligt vacker.

-Åh kära barn, säger hon och går närmare mig, du förstår visst ingenting.

-Vad är det du vill att jag ska förstå?

- Varför din pappa hatade dig till exempel, varför dina vänner nu talar bakom ryggen på dig. Vill du inte förstå varför?

Jag stirrar på henne i chock och misstro. Jag vet varför pappa hatade mig men jag visste inte att mina vänner snackade skit bakom ryggen på mig.

-Vad är det dom säger, undrar jag och rätar på ryggen för att kunna titta in i hennes svarta ögon.

- Dom säger att du inte förtjänar dina krafter, att du är för svag, för dum för att klara av det. Dom säger att du verkligen är lika värdelös som din pappa alltid sa att du var.

Hennes röst dryper av gift och trots att jag vet att hon är en orm kan jag inte låta bli att ta till mig det hon säger. Pappa sa faktiskt att jag var värdelös och att min hela existens var utan betydelse.  Hur kan hon veta det och samtidigt ljuga om allt annat.