Tidsresenärerna (Bok 1)

Kapitel 18 The quest

Tidigare i Tidsresenärerna!

 -Jack!

Det är Arthur röst som avbryter vår lilla stund. Han ser bestämt och arg ut när han tittar på oss. Vad har vi gjort för fel nu då, tänker jag och backar lite.

 -Ja, svarar han och ser från mig till Kungen.

 -Vad gjorde Ellie i ditt sovrum sådär tidigt på morgonen?

 Allt blir tyst i rummet när alla väntar på att få höra hans svar. Jag kan gissa mig till svaret men det är bara för att jag har känt dem båda väldigt länge.

 -Jag vet inte, svarar Jack och skruvar obekvämt på sig, hon sa att hon ville prata om något men vi kom aldrig så långt.

 -Varför inte? Arthurs röst är som gjord av is när han talar och jag kan se hur Jack blir mer och mer nervös.

 -Vi började prata om annat och innan vi hann komma fram till vad de var hon kommit för att diskutera knackade May och Ben på dörren.

 -Så du har ingen anning varför hon stod utanför din dörr kl 5 på morgonen.

Jag kan se hur Lancelot får ett skräckslaget uttryck i ansiktet och hur han också skruvar obekvämt på sig. Tack och lov har Arthur bara ögon för vår lycklige vän.

 -Nej, svarar Jack, som jag sa så kom vi aldrig så långt.

 -Kan du då berätta för mig vad ni diskuterade som var så viktigt sådär tidigt på morgonen.

Det går ingen förnärr att Arthurs tålamod nu börjar att tryta men jag undrar vad de är han egentligen vill åt.

 -Ingeting särskilt, stammar Jack fram, jag pratade på bara som vanligt utan att tänka mig för.

 -Det är sant, säger Tom och tar ett steg framåt. När Jack börjar snacka finns det ingen stoppknapp på honom. Allt som oftast handlar det om saker han legat och tänkt på eller något han just kommit på. Vi alla gnäller ganska ofta på hans babblande när vi själva vill komma fram till något.

 Arthur ser fortfarande butter ut men han tycks ändå acceptera Toms svar på frågan. Jag känner mig så stolt över honom just nu. Han tittar bort mot mig och ler. Trots alla våra år tillsammans kan jag fortfarande känna det där pirret i magen när han ler mot mig. Utan att tveka går jag fram till honom. Hans leende blir större för varje steg jag tar. När jag till slut står framför honom glittrar det i hans ögon. Han böjer huvudet framåt och ger mig en lätt kyss på munnen.

 -Du vet att jag älskar dig, viskar han.

 -Mm, svarar jag och ler, jag älskar dig också.

 Jess POV

Tom håller fortfarande om mig när Arthur harklar sig och begär allas uppmärksamhet. Jag ser mig omkring nyfiket och hör hur tystnaden sprider sig. Fascinerande, tänker jag för mig själv, hur en enda person kan åstadkomma en sådan reaktion. Det är inget annat än fascinerande.

- Merlin, säger Arthur och vänder sig mot den gamle, vi behöver en plan!

Merlin skruvar lite besvärat på sig innan han svarar.

- Jag vet bara ett sätt men du kommer tyvärr inte att gilla det.

Arthurs ansikte mörknar om möjligt ännu mer nu men han säger ändå åt Merlin att berätta.

- Vi behöver besöka Lady, säger Merlin, hon är den enda som kan hjälpa oss just nu.

- Lady?! Är du fullständigt galen, säger Arthur argt, sist vi bad om Ladys hjälp gav hon oss kalla handen och bad oss dra åt helvete. Vad får dig att tro att hon skulle hjälpa oss den här gången?