Tidsresenärerna (Bok 1)

Kapitel 2 Falling and Laughing

Mitt huvud värker. Jag ligger på någonting hårt. Sakta och med möda öppnar jag ögonen. Solen skiner i mina ögon och en kort sekund bländas jag av det starka ljuset. Efter en stund kan jag se mig omkring. Ruinerna är inte längre några ruiner. Stonehenge är inte längre en ruin utan hel och den ser nästan ny ut.

Jag börjar känna pulsen slå. Vart är vi?

Sakta sätter jag mig upp. Bredvid mig ligger Jack. Han börjar röra på sig och öppnar ögonen. Längre bort ligger alla andra, lätt utspridda.

Charlotte sitter redan upp. Paniken sitter klistrad i hennes ansikte. Alla börjar vakna till liv och väldigt snart bryts tystaden av Mays illskrik.

Hon har hamnat i chock. Ben gör sitt bästa för att lugna ned henne men inget fungerar. Charlotte sitter helt still och Jack tittar på mig. Som om jag vet vad som ska göras.

Jess ropar åt May att lugna ned sig men hon lyssnar inte. Tom går över och försöker prata lugnande med henne men det hjälper inte heller.

- Ellie, gör något! Säger Jack.

-Som vadå, undrar jag frustrerande tillbaka.

-Jag vet inte. Gör bara något.

Full av ilska över situationen och allas reaktion ställer jag mig upp, dammar av kläderna och går fram till May.

-May, snälla lugna ned dig.

Jag talar med min mest lena röst, så mjukt som möjligt för att nå fram till henne.

Hon lyssnar inte. Jag försöker igen men det fungerar fortfarande inte. Nu börjar jag bli ordentligt otålig. Utan att tänka mig för ger jag henne en örfil.

Hon tystnar omedelbart och tittar stumt på mig. Hennes ögon fylls snabbt upp av tårar och jag inser snart att hon kommer att börja tjuta igen om jag inte gör något.

-May, det hjälper inte att skrika. Vi tar hand om dig. Men du måste verkligen lugna ned dig annars kommer vi aldrig att komma ut den här situationen.

Jag vet inte om hon förstår vad jag säger men hon nickar åt mig så jag tar det som en bekräftelse på att hon har förstått.

-Ben, kom och håll om din flickvän. Hon behöver lite omtänksamhet nu.

Jag ser mig omkring. Alla står och stirrar på mig. Jag rynkar pannan i irritation. Varför stirrar de? Vad har jag gjort?

-Vad? Undrar jag

-Du slog till henne, säger Erik stumt.

-Hade du en bättre ide som kunde hjälpa situationen.

-Nej men…

-Nej, vad. Avbryter jag honom. Jack sa specifikt åt mig att försöka hjälpa situationen och jag fick tyst på henne, eller hur?

-Du behöver inte bli arg, säger Jess, lugna ned dig.

-Jag är lugn, väser jag. Vi behöver komma på ett sätt att komma härifrån. Och vart är vi föresten?

Alla tittar på varandra.

-Jag vet inte vart vi är, säger Tom, men platsen ser väldigt mycket ut som Stonehenge, bara mycket mer nybyggt.  

-Jag har tänkt samma sak, säger Jack, men hur kom vi hit?

-Den där mannen, viskar Charlotte.

-Vad sa du Charlotte? Undrar jag

-Den där mannen, han som varande oss. Han måste ha gjort något med oss.