Tidsresenärerna (Bok 1)

Kapitel 4 God save the Queen

Ellies POV

Föreställ dig att vakna upp i en scen direkt tagen ur filmen Ivanhoe. Det finns inga glas i fönstren utan de täcks av träskivor som när vinden blåser ger ifrån sig obehagliga ljud. Min säng är stor och robust men jag har dålig koll på exakt vilket material madrassen är gjord på. Det hänger tyger runt sängen i en vacker djupröd nyans och överallt i rummet finns tända ljus.

Som ett barn av 1900 talet är min absolut första tanke när jag ser ljusen att brandrisken måste vara enorm och min andra tanke att man måste få en rejäl huvudvärk av syrebrist då det endast finns ett fönster och det är ett ganska litet sådant.

Jag skrattar gott åt mig själv när jag ligger och tänker på att detta och mer. Min blick vandrar dock och fastnar på en stol som står bredvid en bucklig spegel. I stolen ligger en klänning i samma nyans som tyger runt min säng. Nyfiket reser jag mig upp och går fram till stolen. Långsamt, för att inte förstöra tyget, vecklar jag upp klänningen och håller den framför mig medans jag ser min bild i spegeln.

Klänningen är så vacker att jag häpnar, samtidigt funderar jag på om den var för mig eller om rummets förra gäst glömt den kvar.

-Du kommer att se underbar ut i den, säger en röst lugnt bakom mig. Av förvåning hoppar jag till och vänder mig om. I dörren står drottningen och ler vacker emot mig.

-Hej, är allt jag får fram.

Hon ler ännu mer nu och jag inser att hon måste vara en god del äldre än mig. Säkert en tio år minst. Hennes ansikte har börjar få skrattrynkor och sakta få andra rynkor som kommer med åldern.

-Jag hade den där klänningen första gången jag träffade Lancelot, säger hon och går in i rummet, det är en väldigt vacker klänning och jag trodde att den skulle passa då jag måste ha varit i din ålder då jag bar den sist.

Hon sätter sig på sängen och tittar fundersamt på mig.

-Jag håller med, det är en väldigt vacker klänning. Men varför la du fram den till mig?

-Arthur vill att vi visar stor gästfrihet, alla andra av dina vänner är redan påklädda och fullt sysselsatta med annat nu. Det var bara du som behövde sova ut ordentligt. Merlin bad min specifikt att titta till dig nu innan jag kom hit.

-Jaså det gjorde han, mumlar jag mest för mig själv, men hur får jag på mig den här?

-Åh, säger hon och reser sig upp, jag kan hjälpa dig. Börja med att ta av dig dina kläder så ska vi se om det inte går att göra en dam utav dig ändå.

Hon ler varmt mot mig så jag gör henne till viljes. Hon hade med sig en liten balja med vatten och hjälpte mig att göra mig ren. Jag kunde inte hjälpa att känna mig generad över detta då det aldrig har hänt tidigare. Jag menar, visst har folk sett mig naken tidigare, men ingen har någonsin tvättat mig och det känns lite väl intimt.

-Um, får jag fråga en sak?

Jag bara måste säga något annars kommer jag att dö av skam. Hon är klar med tvättnningen och går bort och hämtar kläder åt mig.

-Självfallet, säger hon, herregud vad du har len hud. Som om du aldrig blivit biten av loppor eller jobbat för hårt ute.

Hon sätter kläningen över huvdet på mig och drar. Jag gör mitt bästa för att hjälpa till men den är riktigt svår att få på sig.

-Du och kungen. Hur träffades ni?

Hon förblir tyst ett ögonblick innan hon svarar.

-Det var ett arrangerat äktenskap. Min far och mitt hem, hotades av Morgana och hennes lakejer och i sin iver att bli av med henne red han ut tillsammans med några få utvalda män.. Han var dum nog att tro att han kunde göra någon skillnad och blev dödad.