Tidsresenärerna (Bok 1)

Kapitel 3 Once in a lifetime

-Camelot, utbrister jag högt. Vad menar du med Camelot? Vi kan inte vara här! Det är en saga. En saga om Kung Arthur och riddarna kring de runda bordet och vad gör det dig till, Merlin, den store trollkarlen?

Jag är fullt medveten om att min röst går upp i falsett på slutet, men det här kan inte vara Camelot! Det är omöjligt.

-Mitt barn, säger den äldre mannen, allt detta som du har sagt är sanning. Jag är mycket riktigt en trollkarl och mitt namn är som du redan sagt, Merlin och herrn som sitter där borta är vår konung, Arthur Pendragon.

Jag är stum. Jag menar, vad finns det att säga? Dessa människor tycks verkligen tro på det han säger så vem är jag att döma?

Jag tittar min omkring i rummet. Ett runt bord, en man med en krona, den gamla mannen brevid mig. Hela rummet börjar att snurra när jag försöker greppa allt som sagts. I min förvirring har jag inte märkt att Arthur har ställt sig upp och gått fram till mig. Jag tittar in i hans bruna vackra ögon och häpnas över hur snygg han verkligen är. Jag känner mig ful, smutsig och inte värdig att stå bredvid honom.

Äsch lägg av nu Ellie! Nu är du melodramatisk.

-Mår du bra, undrar han barskt.

Ursäkta, tänker ja irriterat, vad fan har jag gjort? Det är inte som om jag fallit genom ett hål i tiden och hamnat här med flit!

-Ja, svarar jag honom, jag mår bara bra.

-Kom barn, säger Merlin, vi har så många frågor att ställa dig.

Arthur stirrar fortfarande surt på mig när Merlin pratar och jag kan inte låta bli att undra precis vad som egentligen är hans problem. Jag har inte gjort något. Okej, visst, vi kanske kom lite lägligt men om vi fick, så skulle vi inte göra om det.

De båda männen leder mig fram till bordet och visar mig en plats som jag kan sitta på. Männen runt bordet stirrar på mig. Tristan ler svagt när jag möter hans blick över bordet. Artur tar sig plats vid bordet med Merlin vid sin sida.

-Innan vi börjar, säger Arthur hög.

Samtliga män utom Merlin lyfter sin svärd i luften och säger högt i kör;

“Vid detta bord skall inga lögner sägas, inget våld utmanas. Det runda bordet är en symbol för allas lika värde och vi, riddare, svär att alltid bära det runda bordet som ett exempel i vår levnad. För Camelot idag och för Camelot imorgon svär vi trohet!”

Jag är i chock. Allt känna så surrealistiskt. Arthur har vänt sin blick mot mig precis som alla andra i rummet men det är inte kungen som tilltalar mig utan trollkarlen.

-Kära barn, säger han, du måste undra varför vi alla sitter här med dig idag.

Jag nickar svagt.

-Innan jag försöker berätta det måste jag få höra din historia om hur ni kom hit.

Jag stirrar på honom, oförstående. Vad ville han att jag skulle göra? Jag tittar mot Tristan, han ler mot mig och nickar. De vill verkligen att jag berättar, men tänk om de tror att jag är dum i huvudet? Vad händer då?

Eller värre, tänk om de inte tror mig. Bilder av häxor som bränns på bål fladdrar förbi på min näthinna och jag ryser till av tanken. Men de kan inte misstolka mig för en häxa, ellerhur? Jag är normal och tråkig. Det enda speciella med mig är min rappa käft och tro mig, inte ens den är så  speciell.