En andy. Ingen märkvärdig tjej. Bara jag. Jag väljer att bege mig som en 17 åring till en helt ny stad, inget jag rekomenderar. Min resa var svår och det är inget någon ska få uppleva. Men andra sidan så vill jag att människor ska få uppleva allt jag upplevde, sorg, glädje, och lycka. Det är inte bara en resa. Det är min resa, mitt nya liv. Helvetet, men också kallat mitt paradis. Andrey var nyckeln till mitt hjärta. Han var inte bara i mitt liv. Han hade en stor plats i hjärtat också. Ingen annan hade den platsen han hade. Det var bara han. Han var den bästa som fanns just då. Ingen annan kunde någonsin ta hans plats trodde jag. Turen jag hade varade inte så länge. Glädjen förvandlades till sorg. Kramar förvandlades till slag. Allt var inte bra. Hela kroppen ville skrika. Skrika ur sig all smärta, all ångest, alla tankar. Allt. Ingen kan nog förstå den känslan jag hade just då, den var en känsla som inte ska få kallas känsla. Den var inte som de andra, denna var fruktansvärd. Ingen hade trott att mitt nya liv skulle se ut såhär, inte ens hade jag någonsin i mina mörkaste tankar trott att mitt liv skulle vara som detta.