Words

Kapitel 1

Här är jag. Bara lilla jag. Ingen annan. Det är bara Andy. En Andy. Jag är ingen speciell att behöva komma ihåg. Jag är jag. Och du är du. Jag börjar med att jag inte är någon tjej med intressen. Jag är en tjej som för det mesta bara spenderar tiden ensam. Gillar inte sällskap, gillar inte människor. Jag har dåliga erfarenheter. Det är därför jag väljer att undvika dem. De förstör bara. Hjälper ingen. Jag vet att ni nu tänker men du är en människa. Ja, jag är det. Men ingenting jag är stolt över. Hade hellre varit ett djur. Ett oskyldigt djur. Än att vara en människa som har gjort massor med hemska saker. Vår natur är att skada inget annat. Punkt.

Jag skriver punkten i min dagbok innan jag går ur sängen och vidare till fönstret. Vid fönstret ser allt lika mörkt och dystert ut som det har gjort så länge jag minns.

Men men, såhär ser mitt liv ut. Hatar det. Finns absolut ingenting med mitt liv som är värt allt lidande. De säger att tiden läker alla sår. I mitt fall är det någonting jag inte är säker på.

Hur kan det vara så enkelt att bara finnas. Leva är ingenting jag gör, jag överlever bara, dag för dag.

Förlust och svårigheter är oundvikliga i vårt liv, men hur vi hanterar vår smärta är det som gör att vi kan bli knäckta som glas. I bitar.

Det är just därför livet är onödigt svårt.

Vet inte varför men det är bara det.

Vi finns bara, jag finns bara. Utan någon egentlig mening.

Smärtan försvinner inte heller, den finns bara där och skaver.

Tiden gör att man accepterar smärtan, men tiden gör inte att den försvinner.

Tyvärr är det så vi människor lever.

Så jag lever.

Innerligt önskar jag att smärtan försvinner, jag vill få den att försvinna. Jag vill få bort den. Den bara gör ont. Snälla hjälp mig att ta bort mig själv ur denna äckliga värld. Satt jag och grät en kväll medans tårarna bara rann ner för mina kinder, jag var bara ett barn. Jag förtjänade världen. Varför var det just jag? Förklara för mig. Jag minns hur jag försökte tänka detta har en mening i sig. Men ju mer jag tänkte, ju mer insåg jag hur förlorad jag var. Ingenting hade en mening. Meningen var att jag inte skulle bli skadad men ändå blev jag det.

 Det fanns en tid där jag trodde på kärlek.

En kärlek som aldrig ska få kallas kärlek.

Det var långt ifrån kärlek.

Men i min hjärna var det just så kärlek gick till.

Jag förtjänade det tänkte jag.

Jag förtjänade all smärta, alla slag, allting var det jag förtjänade.

Den Andy jag var förtjänade det ellerhur? Det var det du sa.