Words

Kapitel 3

Jag förstod inte vad som egentligen hände, jag blev stum.
Varför jag? Vad gjorde jag för fel för att något som detta skulle uppstå.
Min kind är varm och värker.

Andrey hann lämna rummet innan mina tårar strömmade ner för mina kinder.
Vad var det egentligen som hände ylade i mitt huvud.
Jag har verkligen inte tid med dethär, jag skulle vara hos Evelyn nu.
Fort går jag till sminkspegeln för att kunna se hur mycket av sminket som klarade sig.
Det är ränder ner för mina ögon ner till hakan. Jag får sminka om mig snabbt som tusan så Evelyn inte behöver vänta länge. Jag lägger lite puder på mina kinder och mascara sen går jag iväg till dörren där jag ser Andrey stå otåligt.
"Förlåt mig Eliza! Jag menade inte" hinner han säga innan jag avbryter honom.
"Det är okej" säger jag men det är inte okej, det är långt ifrån okej.
Jag låser upp ytterdörren, med bestämda steg närmar jag mig bilen vi båda ska åka med.
Vi kör till Evelyns upppfart vid huset där jag ser hur hon kollar igenom glasrutan från hennes rum. Vill egentligen inte att hon ska se mig så sårbar som jag är nu, men hon är ju ändå min bästa vän. Har varit och kommer för alltid vara. Vi två mot världen.
Evelyn öppnar ytterdörren, vi går in. När vi går in ser jag hennes föräldrar sitta vid matbordet och inväntar att vi sätter oss. 

Andrey och jag sätter oss vid matbordet.
Jag känner klumpen i halsen när jag skulle hälsa på hennes föräldrar. Jag försökte verkligen få till någon hälsning men det gick inte, fick inte ut ord ur min mun.
Jag brister snart tänker jag när hennes föräldrar hälsar oss välkomna.
Jag orkar inte hålla en fasad, men jag måste eftersom Andrey är med. Ingen skulle förstå att Andrey drömprinsen skulle kunna göra något sånt här. Ni kan redan nu tänka er hur svårt det var att bara le.

Maten på bordet ser väldigt god ut, men jag kunde inte koncentrera mig på något än den käftsmällen jag fick tidigare den kvällen. Vi börjar käka i oss maten tills jag känner att jag inte klarar av att hålla det längre. Jag klarar inte av det. Förlåt mig Evelyn.
Jag ställer mig upp, de andra kollar fundersamt upp och jag förklarar att jag behöver gå på toa. De ler men det gjorde inte jag. Jag gick iväg till badrummet, såg mig själv i spegeln med tårar som forsar ner för mina kinder igen.
Varför gråter jag, vad är det för fel på mig. Var stark, du klarar detta Eliza tänkte jag.
Men just då gjorde jag inte det. Jag hör en dov knackning på dörren och visste direkt att det var Evelyn. "Går det bra Eliza?" hör jag hur hon frågar.
Jag ville verkligen berätta allting till henne, vad som hände tidigare, att jag alltid skyller på mig själv, varför jag inte kan hålla tillbaka tårarna bara för en middag. Jag ville berätta allt till henne den kvällen. Det slutade med att jag gjorde det också.