Kapitel 7
Till slut vände jag och gick tillbaka till Aziza. Jag hade funderat medan jag gått hemåt och till slut kommit på att jag ville vara som alla andra. Hur skulle det kunna skada mig?
"Åh, du kommer tillbaka! Mår du bättre nu?" sa Aziza, slängde ifrån sig datorn och flög upp från sängen.
Hon gav mig en lång kram och viskade: "Förlåt!"
"För vad då?" sa jag, när jag hade lösgjort mig från hennes omfamning.
"Om jag har gjort något du inte tyckte om. Var det för att jag skickade vänförfrågan till Christoffer? Jag kan ta bort den igen om du vill", sa Aziza, skyndade fram till sängen, kröp upp och lade datorn tillrätta mot knäna.
Jag satte mig bredvid henne.
"Jag har funderat över en sak. Jag vill gärna ha kvar mitt facebookkonto och allt det där andra som du berättade om, men... Jag vill inte att mamma ska veta om det. Hon skulle garanterat skära halsen av mig om hon fick veta. Så, jag undrar... Jag undrar om jag kan få använda din dator när jag lär mig hur man gör, så att allt det här aldrig kommer upp på min Ipad hemma?"
"Men det kommer upp ifall du öppnar ditt konto", sa Aziza.
"Just det. Därför tänker jag aldrig öppna mitt konto på min Ipad, Aziza. Men jag vill gärna gå in och se vilka som vill vara mina vänner och..."
Jag hann inte prata färdigt förrän Aziza hasade sig närmare mig och höll fram datorn mot mig.
"Se här! Du har fått två nya vänförfrågningar. Titta på den här killen, han är det snyggaste jag någonsin har sett, även om namnet är i töntigaste laget, jag menar, vem vill heta Sven. Det heter min gammelfarbror och han är typ urgammal. Men snygg är han, vill du bli vän med honom?"
Aziza förvånade mig genom att hon inte redan hade godkänt vänförfrågningen. Jag såg på bilden. Han var faktiskt mycket snygg. Snyggare än Christoffer. Leendet fick mitt hjärta att bulta lite extra. De där bruna ögonen kunde krossa många hjärtan, säkert mitt också om jag fick en chans att träffa honom.
Jag suckade, sträckte fram handen och sa:
"Var trycker jag för att godkänna vänförfrågningen?"
Aziza skrek till av glädje och pekade genast ut var jag skulle trycka. Jag darrade till lite när jag godkände vänförfrågningen.
"Sedan har du den här tjejen. Hon bor i Kiruna. Tycker om böcker och hästar och naturen och tränar tydligen mycket. Verkar hon vara något för dig? Oj, där kom en vänförfrågan till, du är populär", sa Aziza.
"Visst, det blir lite som en brevvän i Kiruna, där har jag aldrig varit. Kan vara roligt att lära känna platsen. Mona heter hon, lite gammaldags också tycker jag."
Jag godkände Monas vänförfrågan och kikade in på nästa vänförfrågan.
"Liza den modiga."
Jag skrattade till.
"Kan man heta så på facebook?" undrade jag.
"Du kan kalla dig vad du vill. Du behöver inte ha ditt riktiga namn, men det gör det också svårare för folk att hitta dig. Du har ju flyttat en hel del. Nu kan dina gamla vänner hitta dig igen och du kan hålla kontakten med dem, även om ni inte längre bor på samma ställe. Det är väl bra?" sa Aziza.
Jovisst, det är jättebra, tänkte jag. Samtidigt gnagde den lilla orosmusen i magen. Den bet och rev och riktigt klöste omkring när jag godkände även Liza den modigas vänförfrågan.
Vad höll jag på med egentligen? Tänk om mamma fick reda på det här?
Okej, då skulle jag säga till henne det jag hade tänkt ut när jag hade gått omkring och funderat. Jag skulle berätta för henne att jag var tillräckligt gammal för att bestämma över mig själv nu, att jag inte kunde vara utestängd från nätet, eftersom det var där alla andra fanns, det var där man stämde träff, där man diskuterade allt som hade hänt under dagen, det var där man utvecklades som människa.
Ja, det där sista kanske inte var riktigt sant, men det skulle kanske få mamma att inte protestera vilt och säga att vi var tvungna att flytta igen.
Den lilla orosmusen lugnade ned sig lite, illamåendet gick över och jag log, samtidigt som en förnöjd suck slank ur mig. Det här skulle bli riktigt, riktigt kul!
"Här kan du leta upp egna vänner", sa Aziza och visade mig hur jag skulle hitta nya vänner.
Kanske kunde jag få kontakt med Lisbeth igen. Min allra bästa vän på senaste stället vi hade bott.
"Om jag vill leta upp en tidigare vän, hur gör jag då?"
Aziza tog ifrån mig datorn och sa:
"Vad heter personen?"
"Lisbeth Näsfeldt, med dt i slutet", sa jag.
Aziza slog snabbt in bokstäverna.
"Ja, hon finns här. Ska jag skicka vänförfrågan till henne?" undrade Aziza.
"Får jag se?"
Jag lutade mig fram över datorn och kikade på Lisbeths profilfoto. Hon hade mognat, blivit smalare om kinderna och fått ett bestämdare drag över munnen. Hennes blonda hår var uppsatt i en hästsvans. Hon hade rött läppstift och blå ögonskugga som drog till sig uppmärksamheten. Ja, hon hade sannerligen förändrats. Tidigare hade hon varit en blyg liten flicka, med tofsar och fräknar, då hade hon varit cendré, inte blond. Dessutom hade hon inte haft makeup. Men det är förståeligt att vi utvecklas och förändras, det har ju även jag gjort sedan vi sågs sist.
Jag sträckte mig fram och klickade på knappen Aziza visade på för att vänförfrågan skulle gå iväg. Nu var det bara att vänta.
I samma sekund började orosmusen gnaga i magen. Min instinkt sa mig att jag hade godkänt en vän för mycket. Jag slog bort tanken och log glatt mot Aziza.
"Är vi också vänner på facebook?"
"Självklart!" sa Aziza. "Även om vi kan pratas vid varje dag är det kul att dela foton på facebook. Kom så tar vi ett foto på oss tillsammans."
Jag kröp närmare henne i sängen, hon fotade med datorn och skickade över fotot till facebook.
"Nu taggar jag dig, då dyker fotot upp även på din sida"; sa Aziza.
Min mobil ringde. Den mobil bara en enda person hade numret till. Mamma!
Jag flög upp ur sängen.
"Måste iväg!" ropade jag till Aziza, medan jag slet upp dörren och mer föll än sprang nedför trapporna, medan telefonen envist fortsatte ringa.
När jag kom ut på gatan stannade jag och lyfte upp mobilen.
"Ja!" svarade jag.
"Kom genast hem!" sa mamma.
Jag kände igen tonfallet. Det fick mig alltid att tänka på ett fruset vattenfall som sakta började tina, där små droppar av iskallt vatten sipprade nedför isen.
Klick sa det i örat, när mamma stängde av mobilen. Hon vägrade att prata mer än nödvändigt på den.
En isande kyla spred sig genom min kropp. Vad hade hänt? Hade mamma fått reda på att jag fanns på nätet? Skulle vi flytta igen?
Trots att jag darrade medan jag sprang hemåt försökte jag intala mig att vara modig, att säga mamma ett sanningens ord. Jag var vuxen nu, ja i alla fall snart. I alla fall var jag tonåring och hade rätt att göra lite granna som jag ville. Hon kunde inte längre kräva att jag skulle lyda henne i allt. Det kunde hon bara inte.
Samtidigt visste jag att jag av någon anledning ändå skulle göra exakt det mamma ville.
Jag rusade uppför trapporna till tredje våningen och slet upp dörren till lägenheten.
Mamma stod precis innanför dörren. Hon hade ytterkläderna på sig. Hon var likblek med två röda fläckar på kinderna. Vredesfläckar. Jag kände till dem.
På golvet bredvid henne stod två resväskor. Åh, vad jag hatade de där resväskorna.
"Här finns allt vi behöver", sa mamma. "Nu går vi!"
Trots alla fina svar jag hade tänkt ut, gick jag fram och lyfte upp min resväska. Utan ett ord lämnade jag lägenheten, som så många gånger tidigare på andra platser. Alltid snabba uppbrott, aldrig någon förklaring, alltid nya vänner.
Men den här gången skulle allt bli annorlunda. Nu kunde jag hålla kontakt med mina vänner på nätet. Mitt i all bedrövelsen kände jag ett litet jubel stiga inom mig, för att i nästa stund förbytas mot den gnagande känslan i magen. Vart var vi på väg den här gången?