Charlies perspektiv
Försiktigt sätter jag mig upp i min säng med så långsamma och tysta rörelser jag kan för att inte väcka Milo som ligger bredvid mig. När mina fötter möter det svala golvet börjar Milo röra på sig och jag kastar en snabb blick över axeln för att se på honom, mot min förväntan håller han ögonen stängda och fortsätter att andas djupt. Jag pustar ut innan jag reser mig upp, greppar tag i min telefon och smyger ut ur rummet. Varsamt skjuter igen dörren efter mig, går vidare mot min garderob jag har två dörrar bort från mitt sovrum. Emellan de två rummen ligger det största badrummet som är det jag använder allra mest och sällan låter någon annan använda. De enda som har fått låna det med min tillåtelse är mina föräldrar och Milo.
I min garderob drar jag på mig en hoodie och ett par mjukisbyxor, hoppar i ett par tofflor och går ut i den nedsläckta hallen igen. Ljudet av sulan till tofflorna som slår mot parkettgolvet låter ovanligt högt och jag kan inte sluta tänka på att Milo måste höra, att han kommer vakna när som helst. Även om jag hade önskat att han skulle vakna och prata med mig, eftersom det gör mig lugn, vill jag inte att han ska se mig så här uppriven igen. Jag vet att han blir orolig och väldigt brydd, och att göra honom ännu mer orolig är det sista jag vill.
När jag kommer till planvåningen kan jag slappna av en aning då det inte längre är möjligt att inga ljud skulle höras till sovrummet, såvida jag inte tappar ett glas i golvet eller skulle råka starta tv:n med högsta volym på.
Jag startar kaffekokaren och går under tiden den kokar iväg till det rum där jag har lite allt möjligt - bland annat ett löpband, en bokhylla, byrå med diverse produkter jag fått, en trasig spegel och en garderob med kläder jag fått av olika företag som jag inte har använt, knappt tittat på. Jag öppnar garderoben som inte bara innehåller kläder, utan en låda med saker jag försöker hålla så gömda som det går. Eftersom ingen annan än jag besöker detta rum har jag placerat denna låda här. På hyllan längst ner bakom en påse med kläder har jag min gömma som jag tveksam tar fram, öppnar locket till den och suckar lågt när min blick faller ner på alla piller. Jag vet att jag inte borde, dessa små piller förstör bara mitt liv. Även om min karriär verkar ha kraschat totalt nu på grund av droger så har jag fått Milo, och jag vet att om jag skulle ta något nu så skulle jag förlora Milo också. Men ångesten inom mig är nästan för stark, likaså är suktandet efter droger.
Jag sjunker ner på golvet, sittandes med ena benet utsträckt och det andra böjt upp mot hakan. Min blick flyttas över innehållet i lådan samtidigt som mina hjärtslag ökar tillsammans med att min andning blir tyngre. Blicken försöker jag fästa på en punkt samtidigt som jag försöker ta djupa andetag för att förhindra ångestattacken som är på väg. Allt som har hänt och som kommer att hända ger mig en enormt stark ångest. Jag hatar att jag har svikit mina fans ytterligare en gång, jag hatar mig själv för att jag har tillåtit mig att genomföra handlingar jag mycket väl visste skulle ge konsekvenser. Jag har svikit mitt team ännu en gång och jag har svikit Milo. Min familj är säkert också besvikna på mig, om de nu har läst alla rubriker som står skrivna om mig. De har i alla fall ringt ett par gånger sedan jag kom hem men jag har struntat i att svara, vilket också är en bidragande orsak till ångesten i min kropp.
Att inte välja ett piller till hjälp att dämpa min ångest är svårt, men när mina tankar hamnar på min familj och Milo rycker jag istället tag i ett cigarett paket som åtminstone är bättre än droger innan jag slänger in lådan i garderoben igen. Med darriga ben och puls som fortfarande slår fort tar jag mig in i köket och fyller upp en kopp med kaffe innan jag går ut på min altan och ställer mig vid räcket. Jag tänder snabbt en cigarett och börjar med ett djupt bloss som får mig att hosta till. Att röka är något jag inte vanligtvis gör, det har hänt någon gång ibland på fester eller stunder som dessa när jag har hög ångest.
Blicken förflyttar jag över utsikten bestående av några enstaka träd som övergår till ett bostadsområde samtidigt som jag tar ett till bloss följt av en klunk kaffe. Att dricka koffein när jag för några minuter sedan hade svårt att sova hjälper inte direkt mina sömnproblem, men det smakar åtminstone gott.
Ångesten i min kropp sjunker allt eftersom och jag sjunker ner på en solstol, tänder en till cigarett när den första är slut och lutar huvudet mot ryggstödet. En svag vindpust möter mitt ansikte och jag drar in den friska luften genom näsan, sluter mina ögon för ett par sekunder och lyckas slappna av en stund.
Men med ögonen slutna kommer bilder på Milo, mitt team och mina föräldrar - alla med besvikna blickar fästa på mig. Det får mig att snabbt öppna ögonen och sucka igen, men denna gång besvärat.
Jag vet inte vad jag tänker på, men att ringa Daniel klockan tre på morgonen känns plötsligt som en bra idé. Så jag gör det, jag klickar fram hans nummer och lägger telefonen mot mitt öra. Cigaretten fimpar jag mot det fuktiga träet på altanens golv. Det har tydligen regnat under de få timmarna jag legat i sängen tillsammans med Milo.
"Hallå?" En raspig röst möter mitt öra och jag förstår genast att jag väckt honom. Det borde jag ha förstått, att jag skulle väcka honom.
"Jag vill lägga av." Yttrar jag istället för att börja med ett hej som i en normal konversation.
"Vad menar du?" Mumlar Daniel och jag hör på hans röst att han inte tar mig på allvar.
"Jag vill inte vara känd längre." Säger jag och ser mot dörren som leder in till huset, försäkrar mig om att Milo inte står där.
Daniel suckar.
"Det funkar inte så Charlie."
"Men få det att funka då. Jag vill inte mer." Jag låter desperat i rösten, mer desperat än vad jag vill erkänna att jag är.
"Klockan är tre, kan vi ta det här imorgon?" Undrar han och jag skakar frenetiskt på huvudet.
"Jag kan inte sova Daniel. Jag kan inte ens slappna av för att det gör så jävla ont i bröstet. Jag blir galen. Varför fattar du inte att jag vill längre? Det här kändislivet tar kål på mig. Jag vill inte ha det mer." Utbrister jag med en hög röst och känner hur trycket i bröstet ökar och andetagen blir svårare att ta.
"Okej okej Charlie, förlåt. Vad gör du nu?"
"Jag sitter ute."
"Har du tagit något?" Frågar han och jag himlar med ögonen.
"Nej det har jag inte." Jag ser ner på cigarettpaketet i mitt knä. "Bara cigaretter." Mumlar jag även om jag inte vill erkänna det, men jag vinner inget på att ljuga.
"Jag hör vad du säger och jag lovar att jag ska göra vad jag kan om det verkligen är det du vill. Men som jag sa är klockan tre och jag kan inte göra något nu." Förklarar han och med ens sjunker oron i min kropp någon grad. "Är Milo hos dig?"
"Mm."
"Bra. Lägg dig hos honom nu så pratar vi mer om det här när jag vaknat igen. Kan du vara på kontoret imorgon vid lunch tid? Jag fixar käk till oss."
"Ja." Svarar jag kort och rätar upp kroppen till en sittande position istället för att halvligga.
"Toppen Charlie. Vi ses då."
"Det gör vi. Hejdå." Säger jag och börjar dra bort telefon från mitt öra när jag hör Daniel yttra mitt namn. "Aa?" Säger jag och lägger skärmen mot mitt öra igen.
"Kom ihåg att jag älskar dig."
Hans ord får mig att le svagt och känna en liten värme i min annars kalla kropp.
"Jag älskar dig med." Yttrar jag innan vi lägger på och jag går in i mitt hus igen.
Jag låser igen altandörren och går in till tvättrummet där jag drar av alla mina kläder förut kalsonger och slänger ner dem i tvättkorgen. De luktar rök och jag vill inte att Milo ska veta att jag rökt. På vägen till sovrummet gör jag ett första stopp vid rummet där jag gömmer mina cigaretter och ett andra stopp vid badrummet där jag sköljer munnen med munskölj i hopp om att få en rökfri doftande andedräkt. Jag kryper sedan ner i sängen igen bredvid Milo och flyttar mig så nära honom jag kan komma. Han ligger på sidan av sin kropp vänd mot mig och jag ser på hans vackra ansikte innan jag hasar mig ner en aning för att hamna med huvudet under hans. Ansiktet placerar jag mot hans hals och slingrar försiktigt min arm runt hans midja.
"Vad gör du?" Hör jag honom mumla med en sömning och knappt hörbar röst.
"Jag vill bara vara dig nära. Förlåt för att jag väckte dig." Säger jag.
"Det är okej." Yttrar han och lägger sin arm över mina skulderblad, rätar till sitt huvud så att hakan hamnar mot min hjässa. Jag ler för andra gången på några minuter och sluter mina ögon.
Jag somnar inte på ett tag. Istället lyssnar jag till Milos andetag som övergår till tyngre. Jag fokuserar på hans andetag och hjärtslag, försöker andas i takt med honom. Det gör mig lugn. Det får mig att äntligen kunna slappna av och tillslut att somna.