Jag försöker läsa lite, den är nästan slut nu, Propaganda, men jag kan inte koncentrera mig riktigt, tankarna flyr, dagdrömmarna. Känslorna.
Man kan väl säga att jag är en sån som har lite svårt för att relatera till mina egna känslor, okej inte för att det verkar så jävla speciellt, snarare låter det väl som vilken stereotyp man som helst, som något en äktenskapsrådgivare eller författare till nån psuedopsykologisk relationsbok skulle säga. Men jag behöver ofta intellektualisera mina känslor, formulera dem för mig själv i meningar eller förklara deras uppkomst som orsak och verkan innan jag förstår dem fullt ut, och jag vet av erfarenhet att starka känslor inte är något för mig, det är något jag undviker, det är vad min tillvaro i ensamhet, mina självstudier och min disciplin bidrar till, det håller mig lugn, det håller mig borta från mina känslor, för jag är lite som Spock i Star Trek, försöker vara logisk och inte känslosam.
Men jag planerar aldrig något, jag ser aldrig mig själv i framtiden, och faktum är att jag sällan ser mig själv alls. Och allt detta hänger ihop. För istället funderar jag på världen, studerar historia och filosofi, jag analyserar nuet med dess hjälp och jag kan ibland försöka föreställa mig olika samhällsutvecklingar för många år framåt i tiden. Samtidigt kan jag inte se mig själv om, säg, tio år, och har aldrig kunnat det.
Det är ett evigt nu där tidshorisonten som längst sträcker sig över ett halvår, en termin, lustigt nog tänker jag fortfarande i terminer vilket väl måste vara en kvarleva från skolan. Nu är det nyår och början av semestern som är mina hållpunkter i framtiden vad gäller mig själv, jag tänker inte på någon karriär, vare sig för arbete eller bostad, bara att fortsätta med det jag gör nu ett halvår till, sen får vi se.
Sen är det den sista komponenten, en annan slags karriär som folk tycker är viktigast av allt, den där urmänskliga saken som man inte kommer ifrån, reproduktionen, kärleken, vägen bort från ensamheten, den håller jag i schack för det mesta.
Någon skulle kanske säga att jag är asexuell, och det ligger det förstås något i, men jag gillar inte det där med identiteter, att det skulle vara sån jag är, allt det där identitetstramset är inget för mig, det är snarare ett uttryck för vår tid, hur folk maskerar sina egna val med en förment essentialistisk förklaring vilket får det hela att verka oundvikligt och för alltid skrivet i sten. Det är samma typer av människor som tror att de kan bete sig som ett arsle för att sen utropa "det är sån jag är" och inbilla sig att dessa ord utgör en besvärjelse som automatiskt ursäktar dem för vilket beteende som helst. Identitet är för dagens kids ett annat ord för subkultur, bara anpassat till vår tids söndercurlade ömtåliga små blommor som inte tål någon kritik, dessa bortskämda små lipsillar som hela livet fått höra hur jävla unika och underbara små varelser de är och som därför trott att världen är skyldiga dem något vilket efter ett snabbt möte med verkligheten lett dem in i sina små skyddade rum bestående av likasinnade självspäkare som försöker överträffa varandra i kränkthet.
Det är inte riktigt min grej. Man är vad man gör.
Jag ligger inte, och jag tänker sällan på sex, det är ingen viktig sak för mig även om jag kan tycka att det är hyfsat skönt med kroppskontakt. Det är väl logiskt, särskilt i vår tid då, att man gör detta förhållningssätt till en identitet, till en viktig beståndsdel i sin karaktär, och jag sa ju ibland, i alla fall till folk i Sällskapet, att jag var influerad av Zen-buddhismen vilket var just detta avseende jag då tänkte på, på avhållsamheten. Visst, jag hade väl lika gärna kunnat namedroppa valfri katolsk orden, men det skulle väl inte vara lika ballt antar jag. Utöver att katolska präster har ett rykte om sig att ligga med småpojkar då.
Min tillvaro med avhållsamhet, studier och självdisciplin leder i alla fall till en ganska effektiv jagupplösning, vilket väl även det ligger i linje med buddhistiska och andra österländska läror. Kanske borde jag gå all-in på det där och börja meditera och sån skit, åka till Indien och "finna mig själv" och allt det där, men jag vill fan inte bli en hippie. Mitt själsdödande repetitiva jobb är väl min meditation antar jag. Men blev det här, trots allt, resan där jag "fann mig själv"? Fann jag mig själv i Dresden?
För nu är det för mycket "jag", det är något jag inte kan släppa och det är anledningen till att jag inte kan koncentrera mig på min bok, att jag tänker på mig själv, jag känner mig själv i allt för hög utsträckning.
Men jag vet ju varför. Sonja. Jag ska träffa Sonja i morgon, det gör mig lite uppspelt, nervös. Det gör att jag tänker på mig själv istället för en abstrakt omvärld och det leder till den tvångsmässiga självrannsakning där irrationella känslor skapar obehag och tvingar mig att analysera mig själv som om jag vore ett av mina studieobjekt.
Dags att gå en promenad igen, sakta jobba mig uppåt, hemåt, fast helst på vägar jag inte gått förut. Hade tänkt stanna någonstans på vägen, sitta ner igen, ta en öl eller en kaffe, men plötsligt har jag kommit tillbaks till hostelet. Det är helt tomt på rummet, jag sätter mig i sängen och kollar datorn, äntligen kan jag höra senaste Psykradikalerna som jag hittar på någon poddplattform. Det handlar om knark. Ett inte helt ovanligt tema, men i det här avsnittet har Pelle som gäst tagit med en knarkförespråkare som talar länge och väl om knarkets positiva effekter på ett sätt som är ganska ovanligt att höra om i Sverige. Visst har det där förändrats en hel del de senaste åren, nu är det inte bara skräckpropaganda längre, nu återkommer det istället krav på att den svenska drogpolitiken bör läggas om då den varit ett misslyckande, och dessa röster blir fler och fler liksom de tycks ha större delen av forskningen i ämnet som stöd för sin tes. Men det handlar om skademinimering, om att betrakta narkomaner som sjuka och inte kriminella, om att vi måste se verkligheten för vad den är, torra och seriösa förståsigpåare som med allvarlig min vill råda bot på ett samhällsproblem.
Vad jag hör nu är istället drogpropaganda man förknippar med 60-talets flower power-era, Kenny Goldman, så heter gästen, uppmanar folk att knarka då det är bra för dig, att det är sinnesutvidgande och ger dig positiva självinsikter, att samhället skulle må bättre om vi knarkade mer. Han pratar om nödvändigheten av legalisering, inte bara avkriminalisering. Pelle själv hävdar i avsnittet att en ordentlig psykos är starkare än alla former av psykedeliska droger han har testat och den ultimata upplevelsen, i alla fall i dess inledning, men håller med om att LSD definitivt är något alla vuxna människor bör testa, särskilt de stackare som tillhör det psykosfria spektret, och de talar sen om vad Ernst Jünger har sagt i ämnet.
Knark har aldrig varit något för mig, men sen dricker jag ju knappt ens längre. Jag tar en öl då och då och nu de senaste dagarna har det blivit flera om dagen, men full blir jag sällan nu för tiden. Förr var det standard, det var vad man gjorde, söp sig full på helgerna, efter ett tag började jag tycka det var tråkigt men fortsatte ändå, sen gjorde jag det mer och mer sällan, sen slutade jag.
Att sluta supa innebar samtidigt att man slutade umgås med folk, då det var vad det mesta av umgänget kretsade kring. Samtidigt slutade väl många andra att supa med, eller trappade ner, men det var till följd av att de skaffade familj och där med andra intressen. Hur som helst så korrelerade mitt minskade supande med mitt minskade sociala liv. Men jag saknar varken ruset eller umgänget.
Däremot gillar jag fortfarande öl, som nu till maten på semestern, och jag kan ha ett sexpack folköl hemma i kylen ibland och så där. Knark däremot vet jag inte så mycket om. Visst låter det lite lockande det där med LSD som de pratar om i podden, men hur det ens skulle gå till om jag ville skaffa mig det vet jag inte ens, inte längre då alla gamla bekanta som skulle kunnat fixa det nu är så avlägsna, dessutom är jag för oföretagsam för att ens orka ta tag i det. Hasch, som väl var och varannan människa röker nu för tiden är det enda preparat jag testat och skulle väl inte vara några problem att komma över, men det gör mig mest illamående och påminner ändå allt för mycket om alkohol, fast man ju inte blir bakis förstås.
Bakfyllan är en annan anledning till att jag undviker ruset. En heldag som går förlorad till att ligga i fosterställning, oförmögen att ens läsa eller göra något produktivt, med en ångest så stark att jag mest vill kasta mig ut genom fönstret.
Förr kunde fyllan få mig att tappa kontrollen, vilket jag upplevde som något positivt, det var vad jag behövde då jag tyckte jag varför stel och tråkig i sociala sammanhang, men nu blir jag snarare rädd av att tappa kontrollen och vill istället undvika det till varje pris.
Ensamheten på rummet har i alla fall fått mig att slappna av och jag får nu ro till att läsa ut min bok.
Den kändes lite daterad men hade ändå många intressanta poänger, även om propagandabegreppet användes lite väl brett. Snabbt skriver jag ner en flummig sammanfattning av boken till Sällskapet, jag är inte så noggrann, skriver till exempel inte först i något skrivprogram och ser över det utan kör direkt i forumets litteraturtråd över samhällsteoretiska böcker, blandar referat med mina egna ibland långsökta reflektioner medan jag bläddrar i boken för att se vad jag har strukit under.
Det blir 45 minuters arbete, ett kreativt utlopp som får mig att må bra, därefter klickar jag runt lite i denna del av forumet, jag hördefinitivt till de mest aktiva vad gäller att diskutera samhällsteori. Ofta går det till just så här, någon skriver om en bok, kanske länkar till en längre artikel någonstans, varpå en diskussion följer där de som läst diskuterar och andra ställer frågor. Ibland blir det lite mer uppstyrt, som i våra studiecirklar.
Nürnberg i morgon, hur längesen var det jag lämnade Malmö? Dagarna flyter ihop. Får bli ett sista farväl av Dresden nu, en liten sväng till, en macka någonstans, kanske en öl till. Måste reka, kolla spårvagnstabellen till i morgon, kolla vart ifrån den går, när jag måste upp i morgon, packa ihop mina grejer, vara redo. Kollar Wikipediasidan om stan också, det finns ett museum tillägnat Albrecht Dürer, ett annat om Nürnbergrättegångarna. Nazism eller renässans, eller båda två, eller ingen alls, det får jag bestämma när jag är där. En borg finns det också. Det ser fint ut.