Alicia's perspektiv
Jag försökte glömma det där med kyssen vilket var lättare än jag trodde. Nathan nämnde det heller inte vilket resulterade till att allt blev som vanligt. Julie hade för några få dagar sedan kommit tillbaka och hade inte märkt av något spår av att vi haft en fest.
Jag mötte försiktigt Nathans blick när han joggade in genom dörröppningen till köket. Han bar en grå hoodie och ett par matchande mjukisbyxor.
"Åh, du kommer perfekt till middagen." Sa Julie och log stort mot sin son. Han log svagt tillbaka.
Egentligen var mitt pass över för fyrtio minuter sedan men Julie vill att jag skulle stanna över på middag. Och för att inte verka oartig hade jag svarat ja.
Och tillslut satt vi där alla tre, runt bordet, för att äntligen hugga in i den krämiga lasagnen. En sak Julie inte var dålig på var matlagning. Hade mina föräldrar lagat lika god mat som Julie hade jag med all säkerhet aldrig klagat.
Det var tyst, ingen vågade påbörja en konversation. Men blickar vågade utbytas. Flera gånger mötte jag Nathans blick men lika snabbt som blixten slog ned i trät hade han vänt bort blicken.
"Så, Alicia." Mina öron uppfattade Julies feminina röst. "Jag har lite gamla fotografier på Nathan som bebis. Om du skulle vilja hålla mig sällskap och kolla igenom dem." Jag kunde höra hur Nathan suckade.
"Mamma..." Yttrade han och gav sin mamma en menande blick. Julie skrattade.
"Självklart kan jag hålla dig sällskap, Julie." Svarade jag och log. Hon nickade glatt och Nathan suckade ännu en gång.