~Alices Perspektiv~
Han kysste mig! HAN KYSSTE MIG!!!
-Jag älskar dig, säger han.
-Jag älskar dig också, säger jag.
~Nästa dag~
Jag håller mig tätt till Omar när vi går igenom korridoren. Iris blänger på mig, men jag låtsas som om jag inte ser det.
Lektionerna rullar på och jag håller mig till Omar hela tiden. Iris har inte sagt något.
När skoldagen slutar så säger jag och Omar hejdå. Jag går hem till mig.
-Alice, packa dina saker vi måste härifrån, säger en hyfsat nykter pappa.
-Vart ska vi? Frågar jag.
-Vi måste till Stockholm, säger han.
-Varför? Frågar jag.
-Det berättar jag när vi är på tåget, säger han.
Jag springer upp på mitt rum och gråter. Jag måste flytta härifrån. Jag kommer inte få träffa Omar. Jag fattar inte varför vi måste flytta.
~3 timmar senare~
Jag har flytt från allt. Mamma och pappa säger att att jag inte får ringa Omar.
-Okej, kan du berätta varför vi flyttar? Frågar jag pappa.
-Det är komplicerat, säger pappa.
Sen säger han inget. Jag är tvungen att flytta från allt. Nu måste jag börja ett nytt liv. I en ny stad. Men jag har en plan. Men om det kommer funka har jag ingen aning om. Jag måste prata med Omar. Jag måste skicka ett SMS.
"Omar, förlåt. Jag måste iväg. Det är mamma och pappa som bestämt det. Jag vet inte varför vi måste flytta. Jag får inte säga vart vi ska. Det enda jag kan säga är att jag älskar dig."
Jag inser att mina tårar forsar ner för kinderna när jag skriver detta. Har jag verkligen något att leva för nu.
När vi är framme i Stockholm så visar mamma och pappa vägen till en lägenhet. Den är liten. Men det finns rum till alla.
Jag bestämmer mig för att ta en promenad. Stockholm är inget speciellt tycker jag.
-Alice!!! Hör jag att någon skriker.
Jag vänder mig om för att se vem det är, det ända jag hinner tänka är, FAN!!!!
--------------------------------------------
Förlåt för urdåligt, tråkigt och kort kapitel. Har inte jätte mycket inspiration.