Rädda mig från dom

Rädda mig från dom Kapitel 10

~Alices Perspektiv~

-Ehhmm.... Säger jag

-Döljer du något för mig? Frågar Omar mig.

-Nej, det är så för att detta är bara en tillfällig lägenhet för vi ska flytta, säger jag.

-Vart ska ni flytta? Frågar han mig.

-Till ett större hus, säger jag.

-Okej, men jag måste sticka, säger Omar.

Bra gjort Alice! Nu har du skrämt iväg en annan person.

~Omars Perspektiv~

Något är fel. Alice döljer något och jag måste ta reda på det.

Jag frågar mamma vem som bodde på Alices adress.

-Det är någon alkoholmissbrukare, svarar hon.

-Varför undrar du? Frågar hon mig.

-Alice bor på den adressen, säger jag till henne.

-Du kanske ska fråga henne, säger mamma.

-Ja, det får jag göra, säger ja till mamma.

~Alices Perspektiv~

Jag går med tunga steg mot skolan. Jag har inte ätit på tre dagar. Min mage kurrar. Men jag måste bli smal. Jag har stora ärr över hela armen. Jag klarar inte av livet mer.

-Fan vad du ser ut!!! Skriker Iris mot mig.

Jag gråter och springer mot toaletten.

-Alice!! Jag hör att det är Omar som skriker.

Jag springer fort in på toan och låser.

-Alice, snälla öppna! Säger Omar.

-Vi måste prata, säger han sen.

Jag öppnar motvilligt dörren.

-Kan vi gå från skolan? Frågar han.

-Jag vill inte gå ut till dom, säger jag.

-Jag skyddar dig, säger han.

Han tar min hand och tillsammans så går vi till en lärare och säger att vi är sjuka. Sen går vi till en park.

-Alice, snälla berätta sanningen, säger han.

-Allting började med att pappa började dricka. Efter ett tag så skildes han och mamma. Jag började bli elakt behandlad i skolan. Jag började att slutade äta och blev deprimerad. För några veckor sen så försökte jag ta mitt liv men lyckades ej. Efter det så kom pappa till mamma och mamma började dricka. Jag snodde pappas nyckel till hans lägenhet och rymde med min lillasyster, svarade jag honom.

Han svarar inte utan han bara tittar på mig.

-Fattar du inte hur dumt det var av dig? Säger han.

-Va??? Frågar jag.

-Du stal av dina föräldrar, säger han.

-Men det var för att överleva, säger jag.

Tårarna har börjat forsa ner.

-Vet du? Om du inte kan acceptera att jag gjorde det för att överleva så tror jag inte att vi kan vara vänner, säger jag.

Nu ser jag att han också blir ledsen.

-Jag trodde du var annorlunda men du är precis som alla andra, sade jag.

Sen sprang jag därifrån. Jag hade precis förlorat den enda vän jag hade.

~Omars Perspektiv~

Jag hade förstört allt. Jag tyckte det var dumt av henne att hon stal. Men Alice var den finaste människan jag visste. Nu ångrar jag allt jag sagt och hon hatar mig.