När matchen var över så satte vi oss ner mitt på planen. Vi startade en konversation om hur dålig Maja var på basket som vi skrattade gott åt allihopa.
Men våra skratt avlägsnades fort när ungefär hälften av killgänget kom emot oss.
Jag kände hur osäkerheten spred sig inom mig.
Killarna kom närmare och jag såg att de var några från vår skola, jag blev en aning lugnare, men ändå inte helt lugn eftersom dessa killar var från Julius gäng, alltså bara badboys och fuckboys.
"Tjenare! Får man hänga med er eller?" frågade en av killarna.
De alla hade varsitt äckligt flin på läpparna.
"Asså vi tänkte nog dra typ nu" svarade Isak och svepte sin blick över oss tjejer. Vi nickade instämmande.
Egentligen var det inte vår tanke, men vi alla kände oss osäkra i situationen och använde det därför som ursäkt.
"Synd" mumlade en annan kille.
Det blev tyst mellan oss. Killarnas blickar granskade oss tjejer från topp till tå. Ingen sa någonting.
"Jaha, vi ska väl dra" sa Isak och studsade upp på fötter när han märkte hur mycket killarna stirrade på oss tjejer. Vi tjejer gjorde detsamma.
"Eyy bror, du kan inte ha tre tjejer för dig själv, dela med dig vafan" utbrast plötsligt en kille.
Våra blickar vändes mot honom. Isak tittade frågande på honom medan vi tjejer gav honom äcklade blickar.
"Kom igen, ni kan väl stanna ett tag?" bad en fjärde kille.
"Tyvärr" sa Isak och började gå. Vi tjejer följde efter.
Vi hann bara gå några ynka steg innan killarna skyndade sig fram och greppade tag om oss. Två killar tog Isak och höll fast honom, medan tre andra killar greppade tag om mig, Frida och Maja.
Vi försökte rycka oss loss och skrika, men de höll fast oss.
"Vad vill ni?" utbrast Isak irriterat.
Killarna svarade inte.
I ögonvrån såg jag att resten av gänget kom gåendes mot oss. Hjärtat började slå hårdare och paniken steg.
Resten av killarna kom fram till oss. De skrattade.
Jag vände upp blicken och såg på var och en av de skrattande killarna. Min blick fastnade vid en av dem. Julius.
Han hade fortfarande inte sett mig. Jag tvekade på om jag skulle säga hans namn för att få honom att se mig. Skulle han bry sig? Men vad annars skulle jag göra? Det fanns inte mycket att göra i den här situationen och det var förnedrande.
"Julius!" ropade jag irriterat.
Hans blick vandrade mot mig. När han såg mig försvann hans leende drastiskt. Jag såg på honom att han tvekade länge på vad han skulle göra.
Det var första gången på hela veckan som Julius såg på mig. Allt hade varit precis som vanligt både hemma och i skolan, han hade inte ägnat en enda sekund åt mig. Jag hade försökt att inte titta på honom, men det var svårt. Allt jag hade velat var att han skulle se tillbaka på mig och förstå att han hade sårat mig. Kanske förstå att han gillade mig. Men det gjorde han ju inte. Det visste jag.
Till slut drog han bort blicken. Såklart. Varför skulle han bry sig om mig? Jag var bara en av alla hundratals tjejer.
"Guys, varför håller ni i dem?" frågade Julius. Alla slutade skratta. Det blev tyst.
Julius höjde ett ögonbryn och väntade på svar.
"Kom igen, släpp dem då" utbrast han, som om de andra killarna var dumma i huvudet.
Killarna släppte oss inte.
"Seriöst? Vi gör inte sådant här? För fuck sake, de kan ju polisanmäla oss eller något? Man tvingar aldrig en tjej till något, det vet ni väl själva. Vill tjejen inte ha er så skiter man i henne och tar nästa, vad är grejen?" förklarade Julius, nästan lite irriterat.
Kanske brydde han sig om mig i alla fall.
Killarna släppte fortfarande inte taget om oss.
"Släpp dem nu, era jävla idioter" röt Julius till slut.
Äntligen gjorde killarna som han beordrade och släppte oss.
Vi sprang iväg. Utan att ens ge Julius en blick, sprang jag, för mitt liv.
Vi slutade inte springa förrän vi var hemma hos mig igen. Innanför väggarna. I säkerhet. Långt ifrån Julius och hans idioter till vänner.
•••
Ännu ett kort och tråkigt kapitel, men bättre än inget alls!! Ellas och Julius relation är inte så bra just nu, eller vad säger ni? Tror ni de kommer lösa det?
Kommentera vad ni tycker om boken!!!!
Puss & kram <3