Mika
Jag ringer på dörrklockan. Jag vet att han inte är hemma. Han är säkert ute och röker. Odlar cancer. Rätt åt honom.
Jag stryker snabbt bort en tår som envisas med att rulla längs med min ena kind. Det var inte min mening att pressa honom. Jag ville bara få honom att förstå att jag vill ta del av hans liv, för jag kommer att stanna. Det kvittar vad han säger. Jag är hans. Han måste förstå att jag menar allvar. Jag klarar mig inte utan honom. Och jag har sett hur han försöker. Han tror att han inte kan vara bra, men jag vet att han kan det. Han måste bara börja tro på det själv.
Dörren gnisslar till.
"Mika! Hej!" Bianca låter glad. "Wincent är inte h-"
"Jag vet", säger jag snabbt och fingrar på kanten av min tröja. "Jag råkade typ skrämma iväg honom." Bianca skrattar till.
"Skrämde du honom? Det tror jag inte på, den killen är svårskrämd." Återigen, jag vet. Det enda som skrämmer honom är känslor. Och smärta. Enligt honom är känslor lika med smärta. Han är rätt så feg.
"Det är en lång historia, kan jag få komma in?"
"Självklart!" svarar hon och tar tag i min arm. Hjälper mig av med skorna och leder mig fram till en stol i köket, trots att jag har Karl-Bertil skyltande i min hand. Men hon verkar ignorera honom. Bianca hjälper mig för att hon vill, inte för att hon känner att hon måste. Det gör mig glad.
"Pappa har bakat igen, vaniljhjärtan, vill du ha?" frågar hon och jag hör henne slamra med koppar eller glas. "Kaffe?"
"Ja tack", svarar jag och stryker med händerna över mina bara lår. Efter vårt lilla bråk drog jag bara hastigt på mig ett par mjukisshorts och en stor t-shirt. En av Wincents. Jag drar i ena tröjärmen och luktar på bomullstyget. Den luktar som honom. Jag fylls med ett behagligt lugn. Jag vill egentligen inte gå bakom ryggen på honom, men vägrar han att prata med mig så får jag helt enkelt ta en annan väg. Dessutom är det ett bra sätt att lära känna hans syster. Tror jag, åtminstone.
Bianca sätter sig bredvid mig.
"Shoot", säger hon när hon har placerat en kopp mellan mina händer. "Vad har han gjort?"
Jag kväver ett skratt. Att hon direkt ställer sig in på att det är Wincent som har gjort något fel. Jag vill väl inte påstå att han inte var delaktig i vårt gräl, men hade inte jag varit så frågvis hade han kanske inte känt behovet av att sticka sådär tvärt. Som jag tidigare nämnt, personliga frågor gör honom besvärad.
Jag tar en klunk av kaffet och ställer sedan ner koppen framför mig på bordet.
"Wincent har berättat för mig hur er mamma dog och så", börjar jag och pausar. Inväntar Biancas reaktion. Blir det gråt, tystnad eller kanske vägran från henne också? Men till skillnad från honom säger hon åt mig att fortsätta. "Jag vill liksom att han ska kunna prata om allt med mig, men han drar sig undan från ämnet hela tiden. Inte för att jag inte förstår det, det gör jag, men det verkar som om han inte kan släppa att hon 'valde att lämna er'. Du verkar ju ta det lättare?"
Bianca tar ett djupt andetag, som om hon försöker tänka ut vad hon ska svara.
"Wincent och mamma hade inte en så nära relation under slutet av hennes sjukdomstid... Hon var deprimerad, det antar jag att han har berättat?" Jag nickar. "Grejen är att Wincent inte fick reda på hur sjuk hon faktiskt var. Han var inte hemma så mycket, han hade fotbollen och skolan. Det låter kanske inte troligt, men på den tiden var han faktiskt något av vad man skulle kunna kalla en pluggis. Hans framtidsplaner var givetvis att satsa på fotbollen, men han var ändå väldigt inställd på plugget utifall att det inte skulle gå vägen med fotbollen." Jag försöker se Wincent framför mig med en massa skolböcker och anteckningsblock. Det känns väldigt lustigt, men ändå gulligt på något vis. Synd att han struntade i både fotbollen och det.
Bianca suckar till.
"Alltså, i slutet var det så illa att hon fick psykoser, hallucinationer och sånt. Sedan fick hon ångest över att hon var sjuk och påstod att hon förstörde för oss. Att vi skulle klara oss bättre utan henne." Bianca skrattar till och snörvlar på samma gång. "Hon berättade allt för mig, drömmarna, hallucinationerna, vad de handlade om. De var extrema. Gav henne grova panikattacker, för hon kunde oftast inte skilja på verkligheten och dem. Jag fattade ju att det var saker som bara fanns i hennes huvud. Det fanns ju till exempel ingen korp med tomma, ihåliga ögonhålor ovanpå garderoben."
Det slår mig att Bianca inte är en speciellt lättskrämd person. Jag menar, på den tiden var hon ju bara tolv. Jag själv som tolvåring skulle ju kissa på mig om min mamma påstod att det satt en zombiefågel på vår garderob. Och Zac eller Lydia, oherre... De skulle ha panik i flera veckor!
"Wincent fick inte reda på i princip något", fortsätter Bianca. "Han gillade inte att se henne orkeslös så som hon var de första åren, så han drog sig undan och spenderade inte speciellt mycket tid med henne alls. Såg henne inte bli sämre. Han brukade sms:a henne om hur det gick på matcherna eller då hans lagkompisars föräldrar hälsade till henne, men inget utöver det. Han måste ju ha fattat, det vore ju sjukt annars. Han må vara feg, men han är inte dum."
Det blir tyst mellan oss. Jag vet inte vad jag ska säga. Hur svarar man när någon berättar om sådant här?
"Det var Wincent som hittade henne", börjar jag försiktigt. Bianca hummar och jag rycker till när det smäller till i bordet så att porslinskopparna klirrar. Jag gissar på att hon precis slog näven i bordsskivan. Nog märks det att hon är Wincents syrra i alla fall. En tuff och mindre, men gulligare version, vilket gläder mig.
"Jag vet, så jävla dumt", utbrister hon frustrerat. "Men samtidigt var det ju inget han skulle kunna rymma ifrån heller. Kan rymma ifrån. Det var väl först då som han fattade hur illa det verkligen var med henne. Jag är ändå förvånad över att han har berättat så pass mycket som han har för dig. Jag kan inte ens snacka med honom om det, han bara sticker."
Jag tar ett bett av vaniljhjärtat. Florsockret fastnar på mina läppar och får mig att slicka mig om munnen. Sötman smälter på min tunga.
"Jag ville bara låta honom prata om det", säger jag med en suck. "Det är ju klart att det är jobbigt i början, och kanske aldrig kommer kännas speciellt roligt att prata om, men åtminstone lite lättare för varje gång om han bara försöker... Jag ville inte bråka med honom." Bianca stryker mig lite över axeln.
"Ska jag försöka ringa honom?" Jag nickar och värmer händerna på min kaffekopp.
"Han vägrar svara mig", muttrar hon efter några minuter. "Antar att vi får vänta då."
Vi fikar klart och Bianca berättar varför de kallar varandra för Bill och Bull. Det känns ologiskt att den här killen kan vara en fullständig idiot med en cigarett i käften och världens gulligaste storebrorsa på samma gång. Men så heter han ju också Wincent Tegnér, och han verkar var alla möjliga kombinationer av wierd.
"Kom", säger Bianca plötsligt och en stol skrapar mot golvet. Hon tar tag i min hand och drar upp mig från stolen. Jag leds ut i hallen igen och jag blir tillsagd att ta på mig mina skor.
"Vart ska vi?" frågar jag när vi är ute ur huset.
"Kyrkogården. Varför svarar inte jäveln för!?" mumlar hon irriterat och jag fattar att hon syftar på min pojkvän. Tydligen ignorerar han sms också. Inte för att jag är förvånad.
"Han kanske inte vill prata." No shit. Jag får lust att ge mig själv ett slag i huvudet för det där idiotsvaret.
"Nä det är väl klart att han inte vill, men nu är han ju urlöjlig!" fnyser Bianca och krokar tag i min arm. Stackars Karl-Bertil får inte mycket att säga till om idag.
"Han tror att jag inte har märkt", fortsätter hon när vi rör oss framåt.
"Vadå?"
"Att han har rökt på förstås", svarar hon uppgivet. "Eller att han umgås med flickor på ett ofint sätt. Jag är ju inte korkad, ryktena i den här stan är inte direkt diskreta. Sedan säger han åt mig att vara försiktig med spriten och pojkar och hela faderullan också. Det kommer ju verkligen från rätt människa." Bianca låter bitter. Fast det hade jag nog också varit i hennes situation.
Det knastrar under mina skor. Grusgång, antagligen.
"Jag är så glad att du har kommit in i hans liv", säger hon plötsligt. "Visst, du drog upp alla känslor han försökt gömma, men samtidigt har du gett honom ett leende jag inte har sett sedan mamma dog."
"Just nu ler han nog inte när han tänker på mig", mumlar jag, trots vårt extremt intima ögonblick för några timmar sedan. Tänk om det bara var det som räknades för honom? Ligget? Fast då hade han väl inte sagt något om sin mamma alls? Och fixat hela det där kassettbandet. Jag måste verkligen sluta överanalysera allt.
"Det gör han visst", protesterar Bianca. "Han tröttnar snart och kommer springande som en liten hundvalp, jag känner honom. Gillar du One Direction förresten?"
"Jag är väl inte ett stort fan precis", svarar jag försiktigt, då jag märkt på hennes lättsamma, nästan studsiga röst vid ordet One Direction, att hon är en av dem som fullständigt avgudar bandet.
"Du måste höra min favoritlåt! Eller ja, alla äger ju", säger hon fnittrande. "Men 18, den är något speciellt." Bianca fäster en hörlur i mitt ena öra och börjar spela upp låten, samt även sjunga med i texten som hon verkar kunna som rinnande vatten.
"All I can do is say that these arms were made for holding you
I wanna love like you made me feel
When we were 18. Visst är den så fucking braaa!"
"Den är riktigt fin", säger jag med ett leende. Jag tycker på riktigt att den är jättefin. Jag har aldrig varit speciellt intresserad av att lyssna på pojkband, men jag kan ha underskattat 1D, jag får nog kolla in dem.
"Åh Harry, gud", fortsätter Bianca dramatiskt, "jag menar alla är ju snygga, men han är ju helt sjuk! Jag svimmar!" Jag skrattar.
"Ja han är väl rätt söt." Det jag minns i alla fall. Jag brukade liksom inte sitta och titta på bilder av honom hela dagarna precis.
"'Rätt' söt? Han är perfekt!" protesterar Bianca. "Nåväl, det är i och för sig bra att inte du dreglar över honom förgäves, han är ju trots allt min."
"Din?" fnissar jag. "Vet han om det?" Bianca fnyser.
"Äsch", säger hon nonchalant. "Smådetaljer." Sedan dras hon med i mitt fnitter och sätter på nästa låt.
________________________
Haiiiii,
nästa kapitel kanske blir det sista... Vi får se hur det blir när jag skrivit klart det. Kanske blir en ny bok sen också. Det vill jag väldigt gärna börja på, men man måste ju ha en idé man känner sig taggad på också, så jao...
Ni kanske har någon?
Tack för alla kommentarer, seriöst ni är urgulliga, man blir ju tårögd! :')
Kraaaaam! <3