Kapitel 43 ~ Törnrosa ~ (Sista kapitlet)
Där ligger han. Lika tyst och fridfull som när jag lämnade honom för tre månader sedan. Han ser lite smalare ut än sist men det var såklart väntat, han skulle säkert döda för en pizza just nu.
"Kom ner när du känner dig klar." Jag ger sköterskan ett tacksamt leende innan han stänger dörren och plötsligt är det bara jag och Finn till sist.
"Hej, hur mår du? Det är lugnt du behöver inte svara, bara himla med ögon under ögonlocket." Säger jag med ett kort, glädjelöst skratt. Jag lägger ner min väska vid dörren, ser ut som jag gjorde all den där packningen och smugglingen i onödan.
Jag går fram till sängen och tvekar ett tag innan jag sätter mig på sängkanten och tar hans kalla hand i min. Den är slapp men jag flätar ändå ihop våra fingrar och för en sekund tror jag att han kramar mig hand tillbaka men det är bara jag som inbillar mig. Hans ansikte är lika fridfullt som sist men dem där ruskiga blåmärkena är du borta. Kan tänka mig att han har ett rejält ärr på ryggen nu, ännu ett.
"Det skulle passa för dig att vakna nu, livet suger där borta utan dig men jag kommer iallafall ihåg mer och mer vilket dock gör tiden på psyket mer outhärdligt. Man skulle faktiskt kunna säga att jag nu förstår varför du var så stingslig i början." Jag pressar ihop läpparna i väntan på ett svar men det kommer ju såklart inte. "Sofie är annorlunda, eller så har hon alltid varit så fast jag inte lagt märke till det. Hon är bara så tjatig, tröttsam, jobbigt uppmärksam och bara så onödigt... vad heter det, bara så-"
"Överbeskyddande?"
"Ja exakt, det är bara för mycket-" Jag stannar mitt i meningen. Vem var det som sa det där? Jag stirrar på Finn som fortfarande ligger där med slutna ögon. Det kan inte... "Finn?" Försöker jag men rösten bryter sig.
"Det är jag det." Sakta öppnar Finn ögonen och ser på mig med det där retsamma flinet på läpparna även om han ser lite borta och nyvaken ut. "Minns du mig, lilla guldfisk?"
Jag gör ett halv hjärtat försök att hindra tårarna från att spilla men det är inte lönt. Jag slår armarna om honom och omfamnar honom kanske lite väl hårt för hans nuvarande stadie men jag kan inte hålla tillbaka. Han höjer sina armar för att krama mig tillbaka men det är en svag och skakig omfamning. Även om det är en svag kram så är det miljoner gånger bättre än att hålla hans lealösa hand.
"Så tre månader?" Säger han hest och jag sätter mig upp för att torka mina våta kinder. Finn ser ut som han har svårt att greppa det. Det är inte längre sommar och så mycket har förändras på så kort tid eller kort tid för honom iallafall.
"Så du hörde allt det? Och du sa inget tidigare din idiot." Snyftar jag men ler ändå. Hur kan jag göra något annat än och le i den här situationen. Min hand når hans kind och mina fingrar vandrar till hans öra och igenom hans nu lite längre, lockiga hår. Trots att jag vet att det är på riktigt känns det samtidigt som en dröm och att han när som helst att kommer försvinna från under mig på ett eller annat sätt. Försiktigt drar jag tillbaka min hand för att jag är rädd att den när som helst ska gå igenom honom och jag ska vakna upp och träffas av realisationen att allt var en dröm.
''Vilken saga, känner mig som Törnrosa som precis blivit uppväckt av prinsen.'' Flinar han och vidrör snabbt min haka. Det räcker för att skicka vågor av behagliga rysningen igenom min kropp.
''Men har du inte sovit lite väl länge nu, guldlock.'' Ler jag och snurrar en av hans lockar runt mitt finger. Fy, han är så mycket snyggare i verkligheten än i mina drömmar! Plötsligt hinner alla andra känslor och minnen ikapp mig, som längtan efter att få kyssa honom igen. ''Jag har saknat dig obeskrivligt mycket och jag skulle inte klara av att förlora dig igen. Snälla säg att du kan följa med mig hem nu på en gång.'' Finn har såklart inget svar på den frågan, han vaknade nyss och är säkert lika orolig som jag vad som händer här näst.
''Är Sofie här?'' Frågar han och sätter sig upp en aning i sängen. Hans blick flyger över rummet snabbt och den dröjer kvar på min väska på golvet innan han ser på mig igen.
''Nej, jag rymde och ville se dig en sista gång om jag skulle lyckas ta mig härifrån. När jag väl kom hit förstod jag att det skulle vara omöjligt att smyga in i ett sjukhus oupptäckt. Sköterskan ringer säkert Sofie just nu.'' Finn lägger huvudet förvirrat på sned och studerar mig som om han försöker lösa ett pussel.
''Rymde du för att se mig? Trots att jag legat i koma i tre månader och du visste att sannolikheten att jag skulle vakna när du var här var minimal?'' Han måste tycka att jag är helt från vettet, fast det är jag ju. Jag hör nog hemma på psyket iallafall.
''Ja.'' Nickar jag bara och undviker nästan skamset hans blick.
''Du är galen.'' Jag möter hans blick snabbt innan han placerar sin hand bakom min nacke och drar mig försiktigt intill sig innan han placerar sina läppar mot mina. Det känns som varje muskel, varje led och varje blodådra i min kropp fattar eld samtidigt. Hur är det ens möjligt att en person kan ha sådan stor effekt på en annan. Det är inte hälsosamt, inget såhär njutbart kan vara hälsosamt.
''Jag kan inte tänka mig något mer tillfredställande än det här.'' Mumlar jag leende mot hans läppar.
''Mmh, det kan jag.'' Flinar han tillbaka. Huh? Vilket scenario kan vara mer... jaha.
''Finn!'' Flämtar jag och slår honom löst på axeln. Han skrattar och kysser mig igen vilket får mig att än en gång tappa kontrollen.
Vi fortsätter och fortsätter tills läpparna gör ont och Finn, den nyligen väckta koma patienten är redo att svimma av utmattningen. Nu är det dags att lägga en tanke på vad som kommer här näst. Sofie kanske är påväg hit nu. De vet fortfarande inte att Finn vaknat upp utan bara att jag kommit hit ensam. Rickard har dem nog inte ägnat en tanke åt. Föresten vart har han tagit vägen? Han har ju knappast packat tillräckligt för att klara sig på egen hand så jag hoppas för hans skull att han har någon plan eller någon att bo hos.
Finn ser ängsligt på dörren som när som helst kommer slås upp av Sofie eller läkare som ska undersöka situationen. Jag ser inte fram emot att bli sliten från honom igen men den här gången vet jag iallafall att det inte kommer vara i tre månader.
''Är du hungrig? Jag kan säkert hitta en automat utanför någonstans.'' Erbjuder jag i ett försök att lugna hans oro.
''Tror du att hunger är något att prioritera just nu?'' Kul, har vart tillsammans i nästan 10 minuter och jag börjar redan irritera honom. Hur mycket jag än förändras så förblir vi ändå detsamma.
''Ja? Försöker bara distrahera dig lite. Du har inte ätit något på tre månader så det faktum att du är hungrig är väll bara naturligt.'' Svarar jag och rycker på axlarna och pillar nervöst under mina naglar och låter blicken vandra över rummet.
Då sträcker Finn sig leende efter mig och makar på sig så att jag ska få plats att ligga bredvid honom. Jag tar med glädje platsen och gräver ner ansiktet i hans halsgrop och bara andas in doften av trygghet. Finn lägger armarna om mig och tryggheten jag känner är så överväldigande att tröttheten jag hittills lyckats trycka tillbaka sköljer över mig i fullkraft. Jag önskar bara att jag vaknar upp till detta också.
*~*~*~*~*~*~*
Mindre än 10 minuter efter att jag somnat, enligt Finn, så rusade Sofie in i rummet och överöste oss båda med kramar och pussar. Jag hade förväntat mig en utskällning men jag antar att det var det sista hon tänkte på. Efter det blev vi båda utfösta för dem behövde göra massor av tester på Finn för att se till att han inte kommer somna in igen eller att koman har haft en inverkan på hans hjärna eller organ.
Sofie gav mig såklart en rejäl utskällning men eftersom Finn nu är vaken och att jag bara ville träffa honom så slutade även det lyckligt. Såklart berättande jag inte att min optimala plan var att hälsa på Finn och sedan fortsätta ut i det okända utan lät henne tro att jag tänkte ta mig tillbaka så fort jag besökt sjukhuset. Jag nämnde inte Rickard och eftersom inte Sofie heller gjorde det gissar jag att dem ännu inte ens har märkt att han är borta med all kalabalik jag ställt till med. Sofie fick ett samtal om det tidigt på morgonen och frågade ut både mig och Finn, som omöjligt kunde ha vetat, vart Rickard möjligtvis kunde ha flytt till. Det, liksom honom, förblir dock ett mysterium.
***
En vecka på sjukhuset gick åt till att rehabilitera Finn tillbaka till god hälsa och under tiden lämnade jag inte en gång hans sida. Han återhämtade sig förvånansvärt snabbt så när det äntligen var dags att lämna sjukhuset kändes det nästan för bra för att vara sant. Okej polisen hade fortfarande inte hittat Ace och Rickard är fortfarande försvunnen, dem misstänker att han lämnat stan. Jag hoppas faktiskt innerligt att han förblir försvunnen, då hans mentala hälsa var stabilare än jag hade trott var han uppenbarligen inte lycklig där. Jag kommer sakna min rymningskompanion men önskar honom all lycka.
"Hur känns det att vara en fri man?" Ler jag stort mot Finn när vi sitter i bilen tillbaka.
När vi blev kidnappade började Finns advokat jobba på fallet kunde komma med flera övertygelser varför detta bevisade att Finn är oskyldig. Det var på håret men det lyckades iallafall övertyga domaren såpass att Finn Maurer blev dömd oskyldig för mordet. Som om det inte kunde bli mycket bättre.
"Jag känner mig så mycket lättare." Säger Finn och drar handen igenom sitt hår vilket nu nästan når honom till axlarna.
"Kanske för att du gått ner typ 5 kg." Flinar jag och Finn trycker sin hand i mitt ansikte lekfullt för att få tyst på mig. Jag fnittrar och försöker göra detsamma på honom men han arm är mycket längre än min så det misslyckas. Men så slutar han och ser allvarligt på mig med varma ögon och ett liten leende format på läpparna.
"Alltså bli inte för uppspelt nu eller något men... Jag tror verkligen att jag gillar dig." Mitt hjärta hoppar upp i halsgropen och en lätt rodnad sprider sig på kinderna. "Sluta le sådär." Muttrar Finn när han ser mitt överdrivet kärleksfulla leende.
"Kan inte, vill inte." Säger jag lyckligt och lutar mig fram för att få kyssa honom. När det är två millimeter mellan våra läppar hör vi ett förtjust tjut från förarsätet, Sofie, glömde att hon var här.
"Alltså ni är ju bara för gulliga!" Nästan skriker hon och stirrar på oss igenom backspegeln. Jag rodnar och lutar mig tillbaka i sätet och Finn stönar irriterat. Då blev det väll inget mer med det då. "Förlåt att jag förstörde ert lilla moment där, jag kunde bara inte hålla mig." Vi suckar tungt och ger varandra en blick innan vi också skrattar åt det.
"Redo för våra sista veckor på det här stället?" Säger Finn och tar min hand när bilen stannar på parkeringen. Jag kan se härifrån Lauren springa omkring i trädgården bakom den höga grinden jag och Rickard klättrat tillsammans för bara några dagar sedan.
"Så redo man kan bli." Han trycker till min hand en sista gång innan vi stiger ur bilen och detta kan jag lova att jag alltid kommer minnas.
~ Vet inte hur många som fortfarande läser denna då den här uppdateringen kom otroligt sent och det gjorde inte heller slutet mycket bättre.
Men tack till alla som läser fortfarande eller läst om.
Kanske skriver en epilog om ni skulle vilja det men för tillfället är det här slutet.
Tack igen och adjö ❤ ~