Marina hörde mannens röst. Han talade högre än normalt, kanske var han rädd för att hon inte skulle höra honom.
"Är allt okej med dig?"
Marina sa inte ett ljud. Om hon inte svarade kanske mannen skulle öppna luckan, då skulle hon hoppa ut. Av allt ljud utanför verkade det vara massor av folk nära bilen. Hon skulle hinna fram till dem innan han hann reagera. Han skulle inte våga skjuta om där fanns massor av människor, eller skulle han?
"Marina! Hör du mig? Är allt bra med dig?"
Marina knep ihop munnen och blundade. Alltsedan hon hamnat i bagageutrymmet hade hon hållit ögonen stängda så mycket som möjligt. På så sätt höll hon paniken borta, då kunde hon intala sig att hon befann sig på någon annan plats, och inte alls var kidnappad av en galning.
Varför gjorde han så här mot henne? Kunde det bero på fotot, kunde det verkligen vara så? Marina rös. Hon längtade efter sin mamma så det gjorde ont i bröstet. Tårar letade sig ut mellan de stängda ögonlocken. Hon tänkte inte svara, han skulle vara tvungen att öppna bagageluckan innan han fick ett ljud ur henne.
Hon öppnade ögonen och rörde armar och ben för att skaka liv i dem och vara beredd på att fly i samma sekund som luckan öppnades.
Erik var på väg att öppna luckan för att se att allt stod rätt till med Marina, sedan ändrade han sig. Vad spelade det för roll om hon hade dött? Han kunde ändå stycka henne och skicka bitarna till hennes mamma, det skulle ha precis samma effekt som om flickan levde.
Han ställde in väskan i baksätet, slog sig ned vid ratten och startade bilen. Han var så ivrig att komma iväg att han tryckte full gas innan han hade lagt in någon växel. Bilen vrålade. Men med allt som hände runtomkring trodde han inte att någon hade lagt märke till det.
Han irritation blev allt större när han var tvungen att zickzacka mellan människor på väg ut från parkeringen. Alla stod och stirrade upp mot hyreshuset, där lågor nu slog ut genom fönstret till hans lägenhet. Aj, det var inte bra. Nu skulle den gamla damen och Ulf Tallsjö inte kunna bo i sina lägenheter på länge, kanske de också blev helt utbrända.
Vem bryr sig?
Ändå gjorde han på något konstigt sätt det.
Jag har gått och blivit blödig, inte bra. Vad är det med de där två som påverkar mig så mycket?
Han hängde sig på tutan för att väcka liv i en grupp människor som stod framför honom. De hoppade raskt åt sidan, men blängde ilsket på honom.
Nu var han nära utfarten. Han gasade på och skulle öka farten ytterligare när han såg Ethel Persson sätta upp handen för att stoppa honom.
Ånej! Jag tänker inte stanna!
Då steg den gamla damen rakt ut framför bilen.
Hej!
Ännu ett kapitel på Mördande Foto. Idag såg jag att berättelsen haft 16.000 läsningar. Wow! Det känns mäktigt!
Fotot ovan är på min andra historiska äventyrsbok, Jag är ingen häxa. Tycker du om häxor och häxförföljelse kanske den boken är något för dig. Läs mer här: http://kimselius.se/hem/bockerna/haxa.html
Kram Kim