Marinas mamma, Linda, hade ont precis överallt. Huvudet dunkade och hon kunde inte röra sig. Vad hade hänt? Hon slog upp ögonen och upptäckte att hon låg i en sjukhussal. Strax strömmade folk in i rummet. De pratade med henne, kontrollerade hennes värden, kände och klämde. Hela tiden frågade de saker. Hon fick ingen ordning på deras frågor, förstod inte vad de ville ha svar på. Hon hade så många egna frågor.
"Vad har hänt?" fick hon till slut fram.
"Du har varit med om en bilolycka. Ligg stilla. Du har fått en otäckt hjärnskakning, och brutit några ben. Du mår bäst i att ligga stilla. Annars är allt bra med dig. Din dotter har suttit här med dig, men hon har gått iväg en stund. Hon är nog snart tillbaka", sa sköterskan.
Min dotter? tänkte Linda. Det var ett minne som gled undan när tankarna fördes över till dottern. Hennes älskade dotter, hennes allt på jorden. Så mycket de hade gått igenom tillsammans. De hade varit på flykt under fler år än hon ville minnas.
Utan Marina hade hon aldrig klarat det. Om det inte hade varit för Marina hade hon fortfarande varit kvar i ett destruktivt förhållande. För att rädda livet på Marina hade hon flytt, något hon aldrig hade ångrat, även om de hade varit tvungna att leva under skyddad identitet och ständigt flytta omkring sedan dess.
Linda hoppades innerligt att Erik inte skulle se bilden av Marina på nätet. Kanske hade han gett upp efter alla dessa år? Nej, det trodde hon inte. Hon kände honom. Han var djävulen i människokropp. Det hon hade gjort mot honom skulle han säkert aldrig förlåta. Hon hoppades innerligt att han inte tog hämnd på henne genom Marina.
Tanken fick henne att stöna av smärta som kom från bröstet och hjärtat. Ingen kroppslig smärta, det var känslan av att något oåterkalleligt hade hänt, något hon aldrig skulle kunna göra ogjort, något som från och med den sekunden hade förändrat både hennes och dotterns liv. Om hon ändå kunde minnas vad det var?
"Har du ont?"
Den unga sköterskan böjde sig över Linda, tog hennes hand och smekte försiktigt över handryggen.
Linda blundade. Hon orkade inte svara. Den smärta hon kände kunde ingen sköterska i världen ta bort.
Hon fann ändå tröst i sköterskans närvaro och lugnade sig något.
Kanske jag ska sova en stund. När jag vaknar är Marina säkert tillbaka.
Linda var precis på väg att slumra till när minnet av vad som hade hänt kom tillbaka.
Hon hade blivit påkörd av en bil! Hon hade sprungit rakt ut i gatan för att rädda Marina. Erik hade tagit henne. Erik skulle komma att döda Marina.
Linda skrek rakt ut och satte sig upp, medan hon febrilt försökte slita loss alla slangar som var fäst vid henne.
Världen snurrade runt, runt och hon kräktes rakt i sängen.
Sköterskan lade händerna på Lindas axlar och tryckte försiktigt ned henne i sängen, trots Lindas protester.
"Ni måste ligga stilla!"
När sköterskan släppte greppet med ena handen för att trycka på larmknappen lyckades Linda dra ut droppnålen. I nästa ögonblick hade sköterskan fattat tag om båda hennes axlar och fått ned henne i sängen igen.
Fler personer strömmade in i rummet. När hade de lämnat henne? De hade varit där för ett ögonblick sedan. Varför gjorde de ingenting?
Lindas kropp skrek i protest, minst lika högt som Lindas skrik som inte upphörde, utan fortsatte att gällt och högt tränga ut ur munnen.
Hon kände ett stick i armen och insåg att någon hade gett henne en spruta. Lugnande! Nej! Hon slutade skrika. Hon måste berätta innan hon flöt bort.
"Min dotter har blivit kidnappad! Det är därför jag ligger här. De körde på mig när min dotter blev kidnappad. Hjälp mig!"
De sista orden kom som en viskning, för den lugnande sprutan hade gjort sin verkan. Innan Linda visste om någon hade reagerat på det hon just hade sagt, försvann världen bort och hon sjönk in i sömnens barmhärtiga töcken.
Hoppas du har haft en riktigt God Jul. Jag skriver på och har som målsättning att snart bli klar med den här boken för att kasta mig över en ny berättelse här på Wattpad. Omslaget ovan är till min fantasybok Månstenen som du kan läsa mer om här http://kimselius.se/hem/bockerna/manstenen.html
Har du sett att Mördande foto har en egen Facebooksida? https://www.facebook.com/MordandeFoto/
Ha det så bra :-)
Kram Kim