Wincent
Ronja lämnade ett helt moln av fruktig parfym i den lilla bubbla jag slutit mig till på festen. Hon stannade inte så länge, skulle ju dra vidare till ett gäng andra mottagningar. Hon försäkrade mig dock, att jag kunde ringa henne närsomhelst jag kände mig ensam under täcket.
Och det var någonting jag troligtvis skulle känna mig ikväll. Ensam. Men inte ensam och kåt. Snarare ensam i fosterställning med hårt slutna ögon och en dos bakfylla. Jag vet inte vad jag hade hoppats på egentligen och jag går igenom i huvudet vilka drömscenarion som finns tillgängliga. Ja, inte är det ett ligg med Ronja i alla fall, det är något som är säkert. På något sätt har jag börjat inse att hon egentligen inte är speciellt attraktiv. Hon kan vara sexig, men det har inte något med hur hon är som person. Snarare hur hennes klädval väcker köttets lustar, hos förmodligen fler än bara mig. Jag menar, det är väl ganska självklart att man får bånge när det enda man kan se är bysten som håller på att trilla ut ur urringningen. Jag vet att "talking body" var det enda jag själv brydde mig om förut också, men det är inte förrän nu som jag fattar hur simpelt det är. Mika är i och för sig också sexig, men det är på helt annat plan. Dels är hon attraktiv som det är, och dels har hon en personlighet. Jag vet inte ens om Ronja har någon. Det enda jag i princip vet om Ronja, är vilken ställning hon tycker bäst om och hur flexibla hennes läppar kan vara.
Jag grimaserar äcklat vid tanken och trummar lite med fingrarna mot låren. Röksuget har blivit värre nu. Inte speciellt konstigt, då jag inte rökt sedan imorse. Men det var för Mikas skull. Hon är inte här nu. Jag vill inte tänka på hur besviken jag är.
Jag placerar en cigg mellan läpparna och för tändarens låga under änden. Drar in den nikotinfyllda röken och kan känna hur axlarna och skuldrorna slappnar av. Jag undrar om jag någonsin lär bli kvitt mitt beroende? Just nu spelar det nog ingen roll. Du kommer dö i förtid, det kanske är precis det hon vill? Kanske står hon där på min begravning med ett litet leende på läpparna som: Vad var det jag sa?
Fast vem fan försöker jag lura. Hon kommer ju inte ens till min student, så varför skulle hon då komma på min begravning? Klockan är visserligen bara fyra, men chansen att hon ska dyka upp nu känns inte speciellt stor.
Jag lutar mig tillbaka och suckar djupt. Jag har tagit studenten för fan! Jag borde inte vara så här låg. Det är det här jag har väntat på sedan jag började gymnasiet, men det känns inte alls bra. Det känns rentav ledsamt. Jag kommer inte gå tillbaka till skolan igen. Det betyder också att jag aldrig kommer få träffa Mika igen. För det verkar ganska solklart att hon inte kommer komma hit. Skolan skulle ändå vara en anledning till att åtminstone få se på henne. För det där lät ju inte alls stalkigt Wincent.
Jag blinkar till och röker ännu ett par snabba bloss. Sedan fimpar jag cigaretten. Dags att bege sig bort mot mina far- och morföräldrar, som sitter samlade vid ett bord. Jag har inte träffat de sedan mammas begravning. Eller snarare, undvikit. I början låtsades jag vara sjuk, men ganska snabbt så sa jag det bara rätt ut. Pappa förvrängde det dock till träffar kompisar, är på skidresa i dalarna, har fullt upp med läxor. Som om något av det vore logiskt. Träffar kompisar i så fall. Läxor gjorde jag inte och jag kan inte ens åka två meter på skidor utan att göra ett face plant.
Mormor skiner upp när hon får syn på mig och jag ger henne ett stelt leende, innan jag böjer mig ner för att ge henne en kram. Bereder mig mentalt för att bli halvt kvävd av deras plågsamt stora kärlek.
"Grattis lille Wincent!" säger mormor glatt och ger mig en puss på kinden. Och så fortsätter det. En kram och dunk i ryggen från morfar. En kram och kindpuss från farmor. Och ännu ett ryggdunk med ett "det var som tusan, så fort åren går" från farfar. Ja, så stor jag har blivit. Nästan vuxen nu. Oj oj oj. Hallå? Jag är faktiskt myndig.
Men ändå ler jag och nickar och tackar och bockar. Jag får ju en hel del av mina tillgångar från dem, så klaga på dem är inte lönsamt för tillfället.
"Hur känns det nu då!" utbrister farmor och hennes ögon glittrar. "Vad ska du göra i sommar? Efter sommaren? Ska du plugga vidare?" Jag ler generat och kliar mig lite i nacken.
"Jag har inte riktigt klart för mig än, men jag kommer säkert på något." Det enda jag har funderat på är att sova. I en evighet.
"Klart han ska!" säger farfar skrockande och dunkar mig i ryggen igen. "Jag började jobba redan när jag var sexton, förstår du. Bilfirman." Men så duktigt då, farfar.
Farmors leende blir plötsligt bredare. Hennes blick är riktad på något bakom mig. Jag märker att även mormor nickar finurligt åt mig, men hon säger inget.
"Grattis till studenten", hörs en mjuk röst som jag mer än väl känner igen. Jag vänder snabbt på huvudet. Där är hon förstås. I en vit klänning med bara armar, prydd med små ljuslila blommor, som räcker henne till knäna. Hon har på sig ett par solglasögon som får henne att se allmänt fancy ut och den slarvigt, men snyggt uppsatta knuten gör att hon ser ut att höra hemma i Hollywood. Det dröjer ett tag innan min blick uppfattar hennes utsträckta hand. I den håller hon ett vitt paket med glittrigt snöre. Jag tar stumt emot det och reser mig upp från stolen.
"Förlåt för att jag inte kunde komma tidigare", säger hon och fingrar lite på kjolen. "Zac hade match." Jag lägger märke till pojken i fotbollskläder som står snällt bakom Mika, tillsammans med hennes mamma. Under armen har han en fotboll i den senaste VM-designen.
"Åh", utbrister jag och tar ett steg mot honom. "Hur gick det? Gjorde du några mål?" Han skakar på huvudet.
"Nej, men vi vann med ett-noll", säger han och tittar stort på mig. "Jag har aldrig gjort något mål." Han låter lite dyster när han säger det sista. Jag ler snett och klappar honom uppmuntrande på axeln.
"Det kommer grabben", säger jag. "Ser du målet därborta? Du kan få öva hur mycket du vill!" Jag pekar på målet på andra sidan trädgården, som pappa byggde för minst tio år sedan. Träet har blivit mörkt och det blåa nätet har blekts utav väder och vind, men det funkar fortfarande. Det kryper lite i benen på mig av tanken på att spela. Jag har inte spelat fotboll sedan jag la av, för cirka två år sedan.
Zac följer mitt finger med blicken och ser lyckligt på mig, innan han rusar iväg mot målet. Mikas mamma ler och ger mig en kram.
"Grattis! Jag hoppas det var okej att vi också kom." Jag besvarar hennes leende och nickar.
"Självklart! Pappa har gjort mat så det räcker till hela befolkningen", säger jag och himlar med ögonen. Hon skrattar till.
"Han försöker, det är det vi föräldrar gör!" Hon drar lite i Mikas kinder. "Nåväl, jag ska lämna er två ifred." Mika suckar högt när hon tar sig om kinderna med händerna och jag kan inte låta bli att skratta lite när hennes mor rör sig bort mot buffén.
"Det där var inte roligt", väser hon. Därefter är det tyst en stund mellan oss. Jag vet liksom inte riktigt vad jag ska säga. När hon inte var här fanns det tusen saker jag ville säga henne, men nu står jag bara här. Med bultande hjärta, utan att kunna släppa henne med blicken. Hon tål att tittas på, den där Mikaela.
"Ska du inte öppna presenten?" frågar hon till sist. Jag rycker till lite och blir påmind om paketet jag håller i handen. Hon har faktiskt köpt en present till mig.
"Jo", säger jag snabbt och börjar dra av snöret om det lilla rektangulära paketet. Jag får behärska mig för att inte slita upp papperet och den lilla asken. Det är ett läderarmband med en silverbricka.
"Gillar du det?"
"Ja, det är jättefint", säger jag och tar ut det ur asken. Fäster det precis vid den vänstra handleden. Det är verkligen jättesnyggt.
"Det går att få det märkt. Jag tänkte att du kunde skriva din mammas namn", säger Mika försiktigt. "Men jag visste ju inte om du ville det, så du får bestämma själv." Jag sväljer hårt och vänder mig om mot henne. Jag lägger armen om hennes midja och drar in henne i en kram. Om jag inte skriver min mammas namn, som fan att jag ska skriva Mikas.
"Tack som fan", viskar jag i hennes hår, som kittlar mot min kind. Doften gör mig alldeles svimfärdig.
"Tack själv", mumlar hon, "för kassettbandet." Vi drar oss ur omfamningen. Det är lite stelt när hon tar upp det där med kassettbandet. Det är inte bara mitt förflutna på det, även en bekännelse som hon inte har gett någon respons på än. Att jag är förälskad i henne. Jag minns precis hur det kändes när jag sa det. Visserligen sa jag det inte rakt till henne, utan till pappas gamla bandspelare från Philips. Men det kändes ändå. Det var som om någon stirrade på mig bakom gardinerna, iakttog varje rörelse. Och så pulsen. Högt, högt dunkade den i mina öron. Jag berättade att den där olyckliga, allmänt hopplösa pojken var förälskad i henne. Sedan bedjade jag också, precis så där som i romantiska filmer. Jag vill vara med dig, så snälla, om du också vill, kom då till den där vägen, den där tiden. See you there, baby!
Fast riktigt så enkelt var det inte. Jag hade mest tänkt förklara mig, säga snabbt hur jag kände och sedan hastigt trycka på stoppknappen. Det där med att jag bedjade henne att komma på min student, det var inte planerat. Det bara slank ur mig på slutet. Fast just nu är jag jävligt glad att det gjorde det. För nu står hon ju framför mig.
Det hörs applåder bortifrån målet och borden. Zac har precis gjort ett mål mot den nuvarande målvakten, Bianca.
"Jag är faktiskt bollrädd!" tjuter hon ursäktande när Zac kör näven i luften. Säkert Bill, säkert att du är.
Jag busvisslar åt Zac. "Så ska det se ut!" Han ler stort och vinkar med handen att jag ska komma.
"Din bror vill att jag ska lägga en straff", säger jag med ett leende på läpparna och Mika drar på munnen.
"Självsäker, eller?" frågar hon. Jag hummar och går bort till Zac. Tar emot bollen och snurrar den ett varv mellan händerna, innan jag lägger den tillrätta i gräset. Sedan backar jag några steg och tittar upp mot målvakten. Bianca himlar med ögonen där hon står i mitten av målet.
"Jag hoppas du missar", säger hon och tittar mig allvarsamt i ögonen.
"Hoppas kan man alltid", flinar jag innan jag tar ett par lätta steg fram och skjuter. Rakt i krysset. Bianca har inte en chans.
"Rakt i krysset! Vem är bäst, huh?" säger jag leendes och sträcker ut med båda armarna i luften. Skottet var väl än aning ringrostigt, men för att inte ha rört en boll på två år... Väldigt snyggt, om jag får säga det själv.
Publiken a.k.a mina gäster står och applåderar bredvid. Bianca visar långfingret och jag bugar graciöst åt henne, samtidigt som jag söker med blicken efter Mika. Hon står småleendes någon meter bort från de andra, trots att hon inte sett skottet.
"Duktigt", säger hon när jag kommer fram till henne. "Du får lära mig någon dag."
"Det hade varit ascoolt. Allt handlar om balans. Bara du vet hur du ska träffa bollen och hur du ska luta överkroppen, så kan till och med du klara det!" Mika biter sig leendes i läppen och rättar till solglasögonen.
"Wince, det var ett skämt."
"Jaha." Jag skrattar nervöst.
"Men jag gillar din entusiasm", tillägger hon och pillar lite på axelbandet på klänningen. "Du blev nästan nördig." Jag fnyser och hon fnittrar till när jag lyfter upp henne så att hon hamnar i min höjd. Hennes läppar är lätt särade och ser otroligt inbjudande ut.
"Kalla mig inte för nörd", säger jag halvt irriterat, men det går liksom inte riktigt att vara arg på henne. Hon lägger armarna om min hals.
"Jag gjorde det prec-" Längre hinner hon inte, för mina läppar är i vägen för hennes ord. Först tror jag att hon blir lite chockad, men ganska snabbt kysser hon mig tillbaka. Mjukt och intensivt. Hon låser benen bakom mig och drar ena handen genom mitt hår. Jag vet fortfarande inte vad hon känner för mig, men enligt kyssen ligger jag nog rätt bra till. Topp tre åtminstone.
________________
Hej, jag vet inte hur jag ska börja här. Tusen tack för alla fina kommentarer, likes, läsningar, jag blir så himla glad att ni gillar det jag skriver! TACK <3
Anyway, idag skar jag mig på en brödkniv. Lyckat I know.
Ni får ha det bra! Kram och Glad Lucia