Martin började gå utefter det långa hyreshuset. Han stannade vid varje portuppgång och kände på dörrarna. När han kom till slutet av den långa, grå byggnaden stannade han, stoppade händerna i fickorna och böjde uppgivet på huvudet. Samtliga dörrar hade varit låsta.
Någonstans innanför dem fanns Marina, men var? Hon kunde lika gärna befinna sig i något källarutrymme under husen. Hur skulle han hitta henne? Han drog ett djupt andetag, rätade på sig, drog bak axlarna och försöka ingjuta mod i sig själv genom att flera gånger upprepa: Det här kommer att gå bra, du kommer att klara det, det här kommer att gå bra, du kommer att klara det...
Ändå kände han sig inte ett dugg självsäkrare när han vände och gick samma gångbana tillbaka utefter huskomplexet. På höger sida låg en liten gräsplätt och nedanför den parkeringen dit han hade anlänt med taxi. Han såg några nyplanterade träd på den lilla gräsremsa mellan vägen och parkeringen.
Hur kunde det vara så öde på en lördag? Inte en människa i sikte. Martin tuggade på underläppen medan han funderade över vad han skulle göra härnäst.
Någonstans här fanns Marina, men här fanns hundratals lägenheter. Han kunde inte gärna gå runt och ringa på hos varenda människa. Dessutom kom han inte ens in genom porten. Om han väntade tillräckligt länge skulle det till slut komma ut folk genom portarna. Om han hade tur skulle någon komma ut genom just den port där han befann sig i det ögonblicket. Då kunde han slinka in och börja ringa på dörrarna.
Han skrattade till, eftersom han själv förstod hur idiotiskt det skulle låta om han berättade sina tankar för någon annan. Han visste att han skulle ha svarat "Nå, har du ett bättre förslag då?" Det skulle den andra personen förmodligen inte ha och just den tanken kändes tröstlös.
På gångvägen upp från parkeringen hade bostadsbolaget placerat en stor sten, lagom stor för att Martin skulle kunna sitta på den. Han slog sig ned på den, satte armbågarna mot knäna och lutade huvudet i händerna. Han stirrade ut på parkeringen utan att egentligen se något, eftersom han var fullt upptagen med att försöka lista ut hur han skulle kunna hitta Marina. Tanken att ringa polisen hade inte ens slagit honom, ännu.
Martin blev medveten om att nya ljud hade tillkommit. En bil svängde in på parkeringen, en av husets portar öppnades bakom honom. Han såg sig om över axeln och fick syn på en kvinna och två små barn som kom gående mot parkeringen. Längre bort körde en annan kvinna just ut en barnvagn genom porten. På gångvägen utefter huset kom en gänglig yngling med två schäferhundar som mer såg ut att gå med sin husse än han med dem.
Äntligen händer det något, tänkte Martin som såg hur omgivningen började få liv. Ännu en bil svängde in på parkeringen. Martin såg på den och flög upp från stenen. Det var taxi 912 SOS. Innan han hunnit tänka sig för hade Martin börjat gå mot bilen som stannat strax nedanför platsen där han suttit.
Till sin häpnad fick han se Aziza stiga ur bilen, samtidigt som taxichauffören med turbanen steg ur och lutade sig mot bilens tak. Mannen skakade på huvudet.
"Jag tror alla har blivit som galna idag. Varför jagar ni den stackars mannen och flickan? Varför tror ni att hon har blivit kidnappad? Hur tror ni att ni ska kunna hitta henne här?"
Taxichauffören slog ut med armarna och svepte ut över området. Martin visste att de knappast hade en chans att hitta Marina, men han tänkte göra allt han kunde för att finna henne.
"Du må tro att jag är glad att se dig!" sa Aziza.
Hon sprang fram och gav Martin en kram.
"Hallå där, unga dam! Pengarna för körningen!" Mannen skakade på huvudet.
"Kan du?" sa Aziza, som var övertygad om att hon inte hade tillräckligt för att betala taxin.
"Självklart!" sa Martin.
"Ni är lika galna båda två. Är det din flickvän?" sa taxichauffören.
"Nej, det är min flickvän vi letar efter. Är du säker på att du inte såg vart de tog vägen?" sa Martin och höll kvar kreditkortet när mannen gripit tag om det.
Mannen såg sig omkring. En djup rynka dök upp mellan ögonbrynen när han lät blicken glida över parkeringen och hyreshuset.
"Hmmm..." sa han fundersamt.
"Vadå? Vadå? Vet du något?"
Martin kände pulsen öka, men lika snabbt gå ned igen när mannen svarade.
"Nej! Jag såg ingenting mer än att de stod på parkeringen när jag körde iväg."
Bilden till det här kapitlet är på min fantasybok Staden på andra sidan Kompassen http://kimselius.se/hem/bockerna/Staden%20p%C3%A5%20andra%20sidan%20-%20Kompassen.html
Kramisar Kim M Kimselius