Hej igen kära läsare! Det känns länge sedan jag postade ett kapitel, vilket det också är. Jag har haft så mycket på gång den senaste tiden att jag inte haft tid att skriva något.
Tack för att ni hållit ut, boken är inte slut ännu ;D Det kommer några kapitel till + en epilog.
Det är ett rätt kort kapitel, jag vet, men det är någonting iallafall ;)
Kapitel 43, nuuu kööör viii :D
Jag drar upp dragkedjan till den svarta hoodien och låter huvan dölja övre delen av ansiktet. Om folk verkligen vet hur den efterlysta Lunan ser ut är det bäst att vara på den säkra sidan. Jag tar ett djupt andetag och möter Jacks blick. Han ger mig en kort nick. Därefter smiter vi ut tills hans bil, för att sedan ge oss iväg. Och då räcker det inte länge innan vi är ute ur nationen.
Med en smärta i bröstet ser jag på vägen framför oss. Det känns som om den aldrig tar slut. Jag vet att jag inte borde fly, men vad har jag för val? Det har aldrig funnits något val, inte för Lunan.
Vi kör i flera timmar, stannar på så få ställen som möjligt. Kilometer efter kilometer rullar förbi. Vi har direkt ingen riktigt konversation sinsemellan, utan sitter tysta och låter de senaste poplåtarna spela i bakgrunden.
Dagen kommer rätt snabbt till ett slut. När natten kommer emot lämnar vi bilen på en förvuxen skogsväg där ingen skulle hitta den. Vi måste sova ute, men som vargar fryser vi inte.
Natten är mörk och kylig. Stjärnornas glitter i den mörka natten ger världen en sagolik bild. Likt sköra kristaller i mörkret, små kikhål till himlens mystik. Det är rätt facinerande, alla planeter uppe i den oändliga rymden. Även om de är så långt borta känns det som om man kunde röra dem med fingertopparna.
Inom några dagar kommer fullmånen skina över den mörka natten. Den kommer stå högst upp på himlen, och än en gång kommer förbannelsen slå till. Förbannelsen, som gör alla varulvar i flocken Woods dragna från vettet.
Jag kryper ihop under ett träd och låter huvudet bekvämt vila mellan tassarna. Jacks varg lägger sig bekvämt till rätta på en hög riskvistar, men är fortfarande uppmärksam. Det stora, pälsbeklädda huvudet spanar vaksamst in i mörkret. Min blick vilar på honom tills ögonlocken fälls ner och jag faller i sömn.
* * *
"Larissa", säger en varnande röst till mig, och jag slår förvirrat upp ögonen och ser mig omkring. Det fortfarande mörkt, gryningen har inte kommit. Jack sitter på knä bredvid mig och med alla sinnen skärpta spanar han in i den mörka skogen som omger oss.
Vinden susar stillsamt i träden. Det är alldeles lungt. Jack ser vaksam ut. "Vi är inte ensamma längre", mumlar han och för blicken av och ann.
Sedan bryts en kvist på mitten bara några meter från oss.
"Larissa", säger Jack igen, ännu lägre den här gången. "Om jag ber dig springa, då springer du."
"Vem kommer?" viskar jag när jag skiftat till människa.
Han svarar inte, utan fortsätter spana in i skogen. Lätta fotsteg mot marken närmar sig. Eller, snarare tassar.
"Vargar", varnar Jack lågt. Han reser sig upp och drar sig tillbaka till bilen. Och då kan jag plötsligt uppfatta starka, främmande dofter. De går att tyda dem, flera vargar är påväg hitåt.
"Vi måste bort härifrån!" varnar Jack.
Jag rusar bort mot skåpbilen, men dörren går inte upp när jag försöker få upp den. "Det är låst!" flämtar jag och känner hur paniken bryter ut.
När Jack inte heller får upp dörren till förarsätet svär han till och börjar leta efter nyckeln i jackfickan. Jag känner hur pulsen fördubblas. Vargarna närmar sig, och hur ska vi ta oss bort härifrån om bildörren inte går upp?
"Du kommer inte hitta den", lyder en röst en bit ifrån oss. Den är mörk och bekant. Jag utbyter en förvånad blick med Jack, och sneglar sedan bakåt. En mörk gestalt iakttar oss på avstånd. Av rösten att döma är det en äldre man.
"Vem där? Visa dig!" befaller Jack.
Mannen närmar sig långsamt, och hans ansiktsdrag får form i mörkret. Jag känner igen honom från igår. Jims farsa, Egerton.
Såklart. Varför trodde vi att vi kunde fly utan att någon skulle hindra oss? Egerton gjorde det tydligt att jag inte hade något val är hans 'byteshandel'. Varför skulle han inte hindra oss från att ge oss iväg? Vi lade inte ens en tanke på att han skulle följa efter oss.
"Varför ser ni så chockade ut över att se mig här?" frågar han och ler ett för brett leende.
"Vad vill du?" frågar Jack.
"Jag tycker det är roande att du ställer en sån fråga", skrockar Egerton. "Jag menar, svaret är ju trots allt uppenbart."
"Han vill ha mig dödad", skyndar jag mig att påpeka.
"Hm, inte nödvändigtvis", antyder Egerton.
"Vadå inte nödvändigtvis?" fräser Jack.
"Du hörde rätt."
"Försök inte", varnar Jack. "Alla vill ha henne dödad. Har du helt plötsligt kommit på andra tankar?"
"Jag förstår er om ni tycker det är besynnerligt", säger Egerton. "Men jag lovar att förklara hur situationen ligger till när ni följer med oss."
Jag ger Jack en varnande blick och talar lågt till honom. "Han vill göra en byteshandel, befria Jim ur fängelset genom att ge mig till Woods."
Jack ser skarpt på Egerton. "Å, verkligen? Våra rebeller kommer bryta in i högkvarteret. Jim kommer bli befriad på annat sätt."
"Är det vad ni tror?" mumlar Egerton medan han skakar på huvudet. "Då kanske jag borde informera er om att Woods samlat ihop sina styrkor, att ett krigshot väntar. Det är meningslöst att låta en liten grupp rebeller gå till anfall mot den mest beskyddade delen av hela nationen. Men mina planer har ändrat. Med andra ord är jag inte längre intresserad av en bytesaffär där du, Larissa, är delaktig."
Jag höjer ögonbrynen. "Så vad föreslår du?"
"Jag har kommit med ett erbjudande. Vi tror att vi hittat ett annat sätt att bryta Marrox förbannelsen. Ett sätt, som inte involverar din död."
Den sista meningen fångar mitt intresse. Ett sätt som inte invovlerar din död. Det skulle betyda att jag inte längre behövde fly, att jag kunde ha en framtid där ingen jagade mig som om jag vore ett odjur. Jag tänker just be honom berätta mer när Jack lågt säger mitt namn.
"Larissa", varnar han. "Det är en fälla. Snälla öppna ögonen för verkligheten. Han försöker lura dig."
Och då lägger jag märke till alla de vargar som långsamt omringat oss. Jag hade helt glömt bort de dofter jag tidigare känt. Men nu är de här, vargarna. En efter en dyker upp bland träden. De är minst tjugo stycken. Morrande läten hörs från var och en av dem, och deras hotfulla ögon är fastspända på mig och Jack. Jag stirrar fasansfullt på dem, försöker hitta en eventuell flyktväg, men det vore omöjligt att fly från de här vargarna.
"Vad ska det här betyda?" ropar jag och vänder mig hastigt mot Egerton igen.
"Jag har kommit för att hämta tillbaka Lunan", förklarar han.
"Hon ska ingenstans!" morrar Jack och ställer sig beskyddande framför mig. "Du vill ha henne dödad, det vet vi alla. Varför skulle vi lita på dig?"
"Det spelar ingen roll om ni litar på mig eller inte", säger Egerton barskt. "Jag ger er naturligvis inget val."
Vargarna smyger sig allt närmare.
"Woods behöver mig!" skriker jag gällt. "Jag är Lunan, och om ni dödar mig nu kommer förbannelsen aldrig bli bruten."
"Det är inte sant", muttrar Egerton. "Men oroa dig inte. Vi kommer inte döda dig. Just nu är du mer värd levande än vad du är död. Men han å andra sidan har vi ingen nytta av, och jag skulle verkligen glädjas av att se honom död."
"Låt bli honom!" säger jag häftigt och ställer mig framför Jack i ett försök att skydda honom. "Ni rör honom inte, han jobbar för er son!"
"Hm, du tycker att jag ska bortse det faktum att han drog iväg med Alfans Luna?"
Vargarna är nu så nära att jag känner deras varma och obehagliga andedräkt. Jag biter ihop käkarna och försöker att inte flippa ur.
"Snälla", ber jag. Efter allt Jack gjort för mig vore det inte rättvist att det slutade här för honom.
"Lyssna noga på mig nu, Larissa. Du kan följa med mig tillbaka till Rendall och därmed skona din väns liv. Om du vägrar kommer du att få bevittna hans död här och nu, och jag ska själv se till att det blir långvarit och plågsamt."
"Om ni tror jag kommer ge upp utan strid misstar ni er verkligen!" ryter Jack och knuffar mig lätt åt sidan. Han slänger sig över vargarna och innan han når marken har han skiftat.
"Jack!" skriker jag förfärat. Han står i strid med en hel trupp vargar och har ingen som helt chans att klara sig med livet i behåll.
"Tja", säger Egerton en aning roat. "Det ser ut som om din vän har gjort ett val åt dig."
Då reser vargarna ragg och börjar cirkulera runt Jack. Jack morrar och visar hotfullt sina vassa tänder till sina motståndare, och därefter hugger han tag i han i en av vargarnas nacke. Vargen ger ifrån sig ett smärtfyllt tjut, vilket är som en signal för alla andra vargar att gå till anfall. Jack är i ett så stort underläge att det inte räcker länge innan det är han som tjuter av smärta när vargarna sliter honom i stycken . . .
"Nej!" skriker jag. "Sluta! Sluta genast! Jag gör det. Jag gör som ni säger. Bara släpp honom!"
"Då så", säger Egerton. "Frisätt honom."
Vargarna börjar ofrivilligt dra sig tillbaka, och snart har de lämnat Jack ensam. Även om slagsmålet inte varade länge, gör det ont att se på honom nu. Största delen av hans päls är täckt av blod, hans eget blod. På halsen har han fått ett stort och djupt köttsår som kommer ta veckor att läka. Nu stirrar hans ursinniga vargögon på Egerton, vars ansiktsuttryk är hårt som sten.
"Skyll dig själv", muttrar Egerton åt honom.
* * *
Några timmar senare anländer vi till Rendall nationen. Jack är inte längre med mig. Egerton släppte honom fri så länge han inte försökte hindra mig från att följa med till Rendall.
Egerton stannar sin bil framför ett stort hus i centrum av Rendall nationen och grymtar åt mig att stiga ut. Jag vet inte vad som kommer hända med mig från och med nu, för Egerton går inte att lita på. Även om han påstår att han inte har som avsikt att ge mig till Alfan kan jag inte tro det. Gud vet vad den mannen planerar.
"Det finns en person som önskar att få träffa dig", mumlar han medan han leder mig in i huset. Det är modernt inrett i svart och vitt och med stora panoramafönster.
"Vem?" frågar jag, och att vänta på svaret gör mig mer nervös än någonsin. Jag kan inte låta bli att hoppas att det är Jim, även om det vore ganska osannolikt.
Egerton ignorerar fullständigt min fråga. Istället tar han mig till rummet bredvid. "Vänta här", ber han mig, och försvinner sedan själv från rummet.
Alla mina muskler är spända av nervositet. Kommer jag få se Jim? Kommer jag äntligen få se honom igen? Gud, hur skulle jag kunna tacka Egerton ifall han befriat Jim ur Woods fängelse?
Men det är inte Jim. Det är någon helt annan, någon jag aldrig sett förut. En flicka, och hon ser ut att vara lika gammal som jag. Hon har en kortklippt frisyr och hårets färga är lika blont som mitt. Även om om jag aldrig tidigare sett henne får jag en konstig känsla av att jag träffat henne förut.
"Hej Larissa", börjar hon lite nervöst. "Mitt namn är Asena Derulo."
Det gör att jag tappar hakan av förvåning. "F-förlåt?" stammar jag, helt övertygad om att jag hört fel.
Hon drar på munnen. "Jag är Asena", upprepar hon och tar ett steg närmare. "Du vet naturligtvis inte vem jag är, för min mamma . . ."
"Nej," avbryter jag storögt och skakar på huvudet. "Det kan inte vara sant. Du kan inte vara Asena."
"Hon är Asena."
Egerton har dykt upp i rummet igen och står nu med armarna i kors lutad mot väggen. "Det finns . . . något du borde veta Larissa."
Jag stirrar på honom. "Vad i helvete är det här? Hon kan inte vara Asena, det skulle betyda att . . . att . . ."
"Att du inte är den ända Lunan vid liv?" avslutar Egerton.
"Vänta, va?" utbriser jag förvånat. Det här gör mig mer förvirrad än någonsin. Enligt legenden skulle det endast finnas sjutton Lunor. Jag är den sjuttonde, och den sista Lunan. Hur skulle det kunna finnas fler?
"Hon är den andre Lunan", förklarar Egerton.
Vadå andre? En Luna som inte hunnit offras ännu?
Jag börjar misstänka att detta är en bluff, ett sätt att sätta dit mig. Det är den ända förklaringen jag kan komma på. Men varför inte bara dumpa mig vid Woods och istället besvära sig med att försöka lura mig? Vad skulle Egerton vinna på det?
Eller, vänta lite. "Vi tror att vi hittat ett annat sätt att bryta Marrox förbannelsen. Ett sätt, som inte involverar din död." Så, om det Egerton påstod skulle vara sant, att det verkligen fanns en chans att jag skulle få leva, i så fall mot vilket pris? Eller, vems död skulle det involvera?
Jag kan plötsligt se ett samband mellan allt. Är det här vad Egerton har planerat?
Jag drar misstänksamt blicken från Egerton och ser på Asena. Långsamt ställer jag frågan "Vem är du egentligen?"
"Jag är . . ." hon tystnar och harklar sig. "Larissa, Jag är . . . din syster. Din tvillingsyster"
Okej, wow. Det kommer mer överraskningar i nästa kapitel XD Men jag vågar inte säga när det kommer ut, för det är så mycket som hindrar mig från att skriva vidare.
Annars så har jag en god nyhet:) Jag kommer lägga upp en boktrailer snart, så var beredd på det ni:) Kommer linka videon från youtube hit;)
Men vad tyckte ni om detta korta kapitel? ^_^ Kommentera gärna hihi :))
Kram på er och så syns vi i nästa kapitel, my darlings! <3
//Sectress