Kapitel 37 ~ Hopp för Finn ~
"De har hittat Finn."
Tiden står stilla, jag kan inte förmå mig själv att andas eller reagera av något slag. I en minut kanske så står jag bara där och stirrar mållöst på henne, försöker registrera vad hon precis har sagt men vad jag än gör kan jag inte smälta meningen.
De har hittat honom, men som död eller levande? Jag kan inte se några tecken i Sofies blick att hon vet, någon måste bara ha rapporterat och innan dem hann fortsätta måste hon ha rusat hit. Jag står paralyserad och reagerar inte när Sofie börjar dra mig mot dörren. Jag borde känna lycka men jag vill inte ta ut min vinst i förtid. Vill inte gå, jag vill inte bli indragen av Sofie i ett rum där Finns livlösa kropp ligger på en bår. Det skulle bli för mycket.
''Varför stretar du emot? Vill du inte träffa Finn?'' Säger Sofie hoppfullt men hennes röst skakar så extremt mycket. Jag vet att hon är lika rädd för sanningen som jag.
''Tänk så har de inte hittat Finn, tänk så är det bara hans kropp som de hittat.'' Snyftar jag och håller fast i dörrkarmen.
''De har hittat Finn, han är påväg hit just nu i en ambulans, död eller levande så följer du med mig och möter dem.'' Nästan ryter Sofie med tårar rinnande nerför kinder.
Sakta möter jag hennes blick och nickar knappt märkbart. Hon drar mig efter sig och jag låter henne. Hur ont det än skulle göra att se Finn utan det där plågade flinet på läpparna så kan jag inte leva i förnekelse och aldrig våga ta itu med smärtan. Jag har iallafall Sofie vid min sida och jag vet att hon älskar Finn lika mycket som jag gör. Vi tar oss igenom detta tillsammans.
När vi rusar igenom korridorerna, förbi människor i vita rockar och patienter i ljusblåa sjukhuslinnen får jag plötsliga flashbacks. Doktorer som försöker lugna ner mig och känslan av en sådan extrem sorg att det gör ont i hjärtat bara jag tänker på det.
''Du är Finns kusin?'' En kvinnlig sjuksköterska stoppar oss och Sofie nickar stressat. ''Han blev just intagen på akuten, följ mig. Han kommer dock igenomgå flera operationer så ni kommer inte få se honom just nu.'' På darriga ben följer vi sköterskan. För varje dörr vi går igenom blir jag bara mer och mer rädd att Finn ska befinna sig på andra sidan.
Efter vad som känns som en evighet stannar sköterskan utanför ett rum och ber oss att vänta utanför. Själv smyger hon in i rummet och jag hör folk prata hektiskt där inne. Jag sätter mig ner på en soffa och kurar ihop till en liten boll samtidigt som jag betraktar Sofie vanka av och an i nervositet. Hela hon är ett känslomässigt vrak, till skilldnad från mig försöker hon inte dölja det.
"Hur kan du sitta där så lungt och stilla?" Frågar hon mig och stannar upp i en sekund innan hon fortsätter gå omkring nervöst.
Jag väljer att inte svara då allt jag säger kan trigga något, hon har inget att göra med all sin frustration och kan lika gärna rikta den mot mig. Jag känner likadant men en okänslomässig mask har alltid funkat för mig.
*~*~*~*~*
Efter två eller tre timmar sitter jag fortfarande uppkrupen i soffan och släpper inte dörren med blicken. Läkare går jämn och ständigt ut och in och Sofie frågar varje gång om Finn, alla gånger skakar de på huvudet och säger att det fortfarande är kritiskt.
Jag har själv inte sagt ett ord även om Sofie har försökt att prata med mig, jag är rädd att jag ska börja gråta och skrika om jag ens öppnar munnen.
Ännu en doktor kommer ut men till skilldnad från dem andra rusar han inte stressat förbi oss utan stannar faktiskt och ger oss båda en blick som ångar sympati.
"Vi har suttit här i nästan fem timmar, kan ni ge oss några nyheter?" Jag stirrar häpet på Sofie. För mig känns det som om vi inte väntat extremt länge, jag måste träna på mitt tidberäknande.
"Operationen var lyckad," Vi reser oss häftigt upp i unison. Jag fylls med hopp och hur jag än kan jag inte lägga band på känslorna som väller upp. Tårarna rinner nerför mina kinder och jag kan inte ens dölja leendet. "Men Finn har inte vaknat och.... vi har ingen aning om när han kommer göra det heller."
Mina ben viker sig under mig och jag landar på knä och begraver ansiktet i mina händer. Jag visste att jag inte borde firat för tidigt,jag visste att det fanns ett 'men'. Finn kanske aldrig vaknar igen och jag hade mage att le.
"Säger du att han-"
"Ligger i en koma." Avslutar läkaren åt Sofie. "Jag är tyvärr rädd för det. Vill ni se honom?"
Sofie drar upp mig på fötter och in igenom dörren jag suttit frastfrusen framför oss stirrat på i så många timmar.
I rummet plockar fortfarande några sköterskor undan efter operationen runt det tomma, blodiga operations bordet. I hörnet står en tillfällig sjukhussäng där jag vagt kan se någon med bandage lindat runt huvudet ligga sovande. Jag går bedövat fram till Finns säng, han ser helt svullen och blåslagen ut men fortfarande slående vacker.
"Finn." Viskar jag och sätter mig bredvid på sängkanten. I det perfekta dröm scenariot hade han slått upp ögonen i samma stund han hörde min röst men det gör han såklart inte. Han bara ligger där, likblek med massor av apparater fästa till honom. Även om hans hand inte klämmer till min när jag flätar ihop våra fingrar så lyckas jag ändå le, för jag känner hans puls slå vilket betyder att det fortfarande finns hopp för Finn.