"Vart för du mig?" Att jag inte har tänkt på att ställa den frågan tidigare. Marina såg på mannen och försökte få ögonkontakt med honom.
Bygg upp en relation med din kidnappare, då har personen svårare för att göra dig illa.
Marina visste inte varifrån orden kom, om det var hennes mamma som hade sagt dem, eller om hon hade hört dem på någon av de otaliga deckarserier som ständigt gick på tv.
"Du får se!" sa mannen och såg ut genom fönstret.
"Vad heter du? Varför gör du så här? Kan du inte bara be taxichauffören att stanna? Jag ska inte berätta för någon om dig, bara du släpper mig", sa Marina.
Hon hade sett hur mannen sträckt fram en tjock bunt sedlar till chauffören i samma stund som han hade hoppat in i taxin. Samtidigt hade han sagt: "Inga frågor. Stampa gasen i botten och bara kör!"
Taxichauffören hade rafsat åt sig pengarna så hastigt att turbanen glidit på sned. Marina hade sett hur chauffören petat in sedlarna under turbanen, medan han rättade till den. Han skulle inte vara till någon hjälp.
Hon hade försökt öppna dörren och hoppa ut, innan bilen lämnat centralstationen, men dörren hade varit låst. Tydligen var chauffören van vid att folk försökte smita iväg utan att betala för sig.
"Vänster här!" sa mannen och chauffören svängde in bland hyreshusen.
"Ska jag släppa er här?" sa chauffören och Marina blev förvånad över hans nästan felfria svenska.
Sedan hon hade flyttat till Malmö och Rosengården hade hon hört svenska språket förvanskats på många sätt. Hon hade inte brytt sig. Hon förstod för det mesta vad de sa. Hon var tacksam över att de kunde svenska, för hon kunde inte ett ord på deras språk. Sedan pratar den här indiern, eller vad han var, nästan bättre svenska än vad hon gjorde.
Marina suckade. Hon försökte se uppgiven ut. Hon ville att kidnapparen skulle tro att hon hade gett upp. Men det hade hon inte. Under taxifärden hade hon försökt lista ut om mannen verkligen var beväpnad eller inte. Hon hade kommit fram till att han förmodligen var det.
Under bilfärden hade hon roat sig med att hitta på en historia om mannen. Han var maffiaboss. Han hade tagit fel på henne och någon annan, rik flicka. Varför skulle han annars kidnappa henne? De hade alltid levt snålt, de hade inga pengar att betala lösensumma med. MAMMA hade inga pengar, tänkte marina. Det är hon som kommer att krävas på lösen för mig.
Istället för att börja fundera över vad mannen skulle göra med henne när inga pengar kom, försökte Marina tänka ut ett sätt att fly så fort bildörren låstes upp.
Hon hörde ett klickande ljud och slängde sig mot dörren. Det gjorde ont i axeln när dörren inte gick upp. Ögonen fylldes av tårar.
"Du kommer med mig!" sa mannen.
Han stack handen i kavajfickan och tyget petades ut, som av en pistolmynning.
Den här gången suckade Marina på riktigt. Så länge han hade ett skjutvapen vågade hon inte försöka fly.
När de kom ut ur bilen, efter att chauffören fått ännu en sedelbunt, låg gatan öde. Inte en enda människa syntes. Något som var konstigt vid den här tiden en lördagseftermiddag.
Marina hade hoppats att hon skulle kunna ta hjälp av någon förbipasserande. Hon såg sig omkring. Hon hade inte en aning om var hon befann sig. Om hon lyckades smita från mannen, visste hon inte åt vilket håll hon skulle springa.
Hon kände pistolen stickas in i sidan och började motvilligt gå. Så länge hon levde hade hon en chans att ta sig ur detta. Om hon blev skjuten...
Tja, då skulle det kunna gå riktigt illa.
Tycker du om berättelsen Mördande fotot? Du ska veta att jag har skrivit närmare 40 böcker. Här hittar du alla böckerna http://kimselius.se/hem/bockerna/index.html Kanske lockar någon av dem? Den bok som är mest lik den här är min bok Mysrys http://kimselius.se/hem/bockerna/mysrys.html Ha det så bra. Snart kommer ett nytt kapitel. Kram Kim