Kapitel 34 ~ Förhöret ~
''Hur ska jag bada med den här?'' Snyftar jag och ser ner på mitt stora, klumpiga gips som täcker halva min arm. Jag och mina storebror sitter i väntrummet på sjukhuset medans mina föräldrar skriver ut mig.
''Du får bada med en plastpåse över det.'' Muttrar Parker och ritar med tuschpenna på mitt gips. Det började med hans signatur men nu har han börjat måla landskap och allt möjligt som får plats. Vart ska mina kompisar signera om han tar upp all plats?
''Om du ska rita så får du ju iallafall rita fint.'' Fnittrar jag och studerar hans dåligt ritade porträtt av mig och honom på en regnbåge.
Han lägger tillbaks pennan och drar upp sin mobil istället, jag uppfattar ett litet leende leka över hans läppar. Hans kinder skiftar till en aningen rosa nyans och om jag hade tagit hans puls i just det ögonblick han läste meddelandet på sin mobil så hade man hört hur hans hjärta slog ett extra slag.
''Är det Leah?'' Jag kan inte låta bli att le över min storebrors förälskelse.
''Kanske det.'' Flinar han och lämnar ensam mig för att ringa henne.
En dag hoppas jag att jag ska få vara lika förälskad som Parker, att vara lika lycklig som honom när han är med Leah verkligen något att ströva efter. Han kan inte sluta att prata om hur fantastisk hon är, han hoppas att hon ska bli hans flickvän en dag. Jag hoppas också för min brors skull, hon är trevlig, dem förtjänar att vara lyckliga tillsammans.
''Verkligen.'' Instämmer Finn som plötsligt sitter bredvid mig, kan han läsa mina tankar nu också?
''Han gillar verkligen henne och jag tror att hon gillar honom med.''
''Jag hoppas att vi också en dag kan vara så lyckliga tillsammans.'' Säger Finn plötsligt väldigt seriöst. Jag ser förvirrat på honom, hans gröna ögon borrar sig in i mina som om han egentligen menar något annat.
''Ja, hoppas också det.'' Jag vet inte riktigt vad jag ska svara.
''Med det går inte.''
''Varför inte?''
''Du skulle ju rädda mig så att vi kan vara som dem men jag sitter fortfarande kvar i det här lilla rummet som bara blir mindre och mindre för varje minut du bara ligger här och drömmer. Snart så kommer jag krossas, Ollie.'' Jag sträcker ut min hand för att röra vid honom men jag når inte.
''Det finns inget jag kan göra.'' Min röst darrar då jag fortsätter försöka nå honom men han är plötsligt så långt bort.
''Vakna, Ollie! Vakna!'' Det är inte längre Finns röst, jag känner igen den där rösten. ''Snälla, Ollie, vakna.''
Plötsligt så ansluts jag av mörker men det är annorlunda nu, jag är vaken. Jag känner temperaturen i rummet och hör en person snyfta intill mitt öra, en riktig person i den riktiga världen. Jag ligger i en mjuk säng och jag kan avgöra trots att mina ögon är stängda att rummet är ljust, någon håller också i min hand.
Hela min kropp värker men inget gör extremt ont vilket är en lättnad. Jag har dimmiga minnen av att jag strövar igenom skogen och på dem tomma gatorna, jag får syn på något gult också men längre än så minns jag inte. Jag är förvånad att jag kommer ihåg något överhuvudtaget.
Jag öppnar försiktigt ögonen och bländas av ett väldigt ljust rum. För att vänja ögonen blinkar jag några gånger. Först nu uppstår snyftningarna och för ett kort ögonblick är det tyst och blickstilla.
Till vänster om mig sitter en blond kvinna med snälla blå ögon som håller min hand i båda sina och stirrar häpet på mig. Jag känner igen henne och om jag inte misstar mig så känner jag henne också väl. Hon ler och tårar rinner stilla ner över hennes kinder så hon känner absolut mig iallafall. Namnet är lite suddigt men jag har flera minnen av henne och Finn tillsammans.
"Hur mår du, Ollie?" Viskar hon mjukt. "Du har sovit i några timmar nu men läkarna säger att du mirakulöst klarade dig utan några större skador. De har fortfarande inte hittat Finn men de gör sitt bästa."
Finn. Han behöver hjälp, så fort som möjligt!
''Ett hus med flagnad, röd färg med svart tegeltak, ligger ungefär en mil från staden uppe på en kulle i skogen.'' Viskar jag hest och kvinnan leende byts ut mot en förvirrad min.
''Va?''
''Ett hus med flagnad, röd färg med svart tegeltak, ligger ungefär en mil från staden uppe på en kulle i skogen.'' Viskar jag igen lite högre och den här gången hörde hon absolut men hon förstår nog inte. ''Ni måste hjälpa Finn. Ett hus med flagnad, röd färg med svart tegeltak, ligger ungefär en mil från staden uppe på en kulle i skogen.'' Upprepar jag igen och förhoppningsvis för sista gången.
Kvinnans ögon vidgas och hon tar fram ett papper och penna och jag ser från min plats i sängen hur hon skriver ner vad jag nyss sa. Sedan rusar hon ut ur rummet och lättnaden är enorm, hjälp är på väg.
Utan att märka det glider jag redan in i en drömlös sömn.
Jag vaknar igen när en manlig sköterska kommer in och gör mig sällskap. Han ler försäkrande mot mig och jag gör mitt bästa i att le tillbaks trots att allt jag kan tänka på är Finn. Har dem hittat honom? Eller har dem hittat huset men inte honom? Jag vill verkligen fråga sköterskan men jag kan se att han inte vet något om det.
"Hur mår du idag, Emilia?" Det felaktiga namnet förvirrar mig först men sen kommer jag ihåg och står emot impulsen att rätta honom.
"Dåligt." Svarar jag ärligt.
"Men rent fysiskt?"
"Isåfall, helt okej."
"Snart kommer de in några trevliga poliser som kommer fråga dig några frågor." Informerar han mig.
Jag stelnar till och börjar hyperventilera i tystnad när han lämnat rummet. Dem kommer förhöra mig. Varför är jag ens rädd? De är poliser som känner till min Amnesia och kommer absolut inte förvänta sig att jag ska kunna ge svar på allt.
Några minuter senare kommer två poliser in, de presenterar sig och sätter sig sedan på varsin stol bredvid sängen.
"Så, Emilia, skulle du kunna försöka att ange några av namnen på dem personerna som var med under er kidnappning?" Okej den här frågan kan jag.
"Ace är ledaren, Alex är hans flickvän tror jag och..." Dem skriver ner mina svar och ser sedan på mig i väntan på att jag ska fortsätta.
Tänk, Ollie, tänk! Det kommer inte upp någonting, jag har inte haft så mycket kontakt med dem andra.
"Jaha, kan du beskriva dem?"
"Ehm, Ace ser lite ut som Finn." Börjar jag och tänker efter, han var ganska lik Finn förutom ögonen, håret och hudfärgen. Och eftersom Finn har ganska ljusa färger så... "Han har mörkt hår, mörka ögon, vältränad och har flera ärr." Jag ger mig själv en mental klapp på axeln för den helt okej beskrivningen. "Alex har ganska ljust hår men kommer inte ihåg mer av henne."
"Gjorde dem något mot er när ni var där?" Jag kommer ihåg när jag såg Finn helt sönderslagen och hur kan kommer tillbaka med en ny skada då och då. Jag ryser av bara tanken, jag vill inte gå tillbaka.
"Inte direkt mot mig, vad jag vet. Men dem misshandlade Finn ganska rejält och han tvingades jobba för dem." Jag vet inte hur mycket jag bör nämna om Finns egna arbeta, de ganska tror att han är med deras gäng igen. "Men han hatade det." Lägger jag till bara för att.
"Hur tog du dig ifrån huset?"
"Dem lämnade huset obevakat och då tog jag chansen att gå igenom skogen mot staden."
"Det får räcka för tillfället så vi lämnar nog det där." Dem reser sig upp och ställer tillbaka stolarna.
"Har ni hittat huset än?" Poliserna utbyter först blickar med varandra och ser sedan på mig med sympati. Dem letar väll fortfarande, antar jag. Jag önskar att jag kunde beskriva det ytterligare men jag kommer inte längre ihåg någonting förutom den där meningen jag fick repetera om och om igen, ett hus med flagnad, röd färg med svart tegeltak, ligger ungefär en mil från staden uppe på en kulle i skogen.
"Vi har hittat huset och bevis på att det är rätt hus." Jag pustar lättat ut. "Men Finn och dem andra är inte kvar."